Dom saknar sin pappa

Oj vad mycket klockan blev plötsligt! Det är definitivt dags att hoppa i säng! I vanliga fall brukar jag tumma lite på mina sovtider, men just nu när allt är som det är och det går nån förkylning i familjen så tänker jag lägga mig i tid så att inte förkylningen tar mig också. Lucas mådde helt okej idag, men Isadora var slö och ville inte äta. Hon var på okej humör men ville helst bara titta på TV eller pilla lite med sina dockor. Jag passade på att jobba medan barnen ändå var nöjda, men egentligen vill jag inte jobba när jag vabbar. Jag vill helst vara 100% närvarande med barnen när jag vabbar, men eftersom det är början på en lång period med potentiella förkylningar och sjukdomar så känner jag att jag kanske får passa på att jobba dom dagarna jag kan. Det finns ju ingen garanti att vi kommer dela på vabben i höst…

Isadora var så trött efter lunch, men hon kämpade tappert på långt in på eftermiddagen. Tillslut kröp hon ihop till en liten boll jämte mig på soffan och somnade. Lilla gumman!

Idag har det märkts att barnen saknat pappa. Dom har frågat efter pappa och Isadora grät efter honom flera gånger. När min mamma kom med gurkmeja (till mina ingefärashots) trodde barnen att det var Jair och dom ropade glatt samtidigt som dom sprang till dörren. Dom blev glada att se sin mormor också, men jag såg hur saknaden smärtade i dom. När Jair ringde blev dom glada och Isadora pratade en lång stund med Jair. När han la på så grät hon så att det kändes som hon aldrig skulle bli lycklig igen. Hon var så himla ledsen! Jag trodde inte att hon tyckte det var så jobbigt, men jag förstår nu att hon känner mycket mer än vad vi vet. Den där gråten var hjärtskärande.

Det känns som det blev mycket mer påtagligt att Jair inte är här när vi stannade hemma hela dagen. Det här är första gången som dom frågat så här mycket efter honom. Men jag förstår dom, även jag känner av tomheten…