Stor-kille-paket
Innan idag så pratade jag och Lucas om att han skulle bli en stor kille som kunde både äta själv, ta på sig skorna själv och klättra upp i bilstolen själv. Jag vet att Lucas kan alla dessa saker redan så inget är övermäktigt, men han vill inte. Han vill hellre att vi ska hjälpa honom och försöker inte ens själv utan säger bara med gnällig röst ”hjälpa mig” och om man inte går dit och hjälper till på en gång så blir det oftast tårar och skrik. Detta är väldigt frustrerande! Men allt beror på vilket humör han är på, det är inte alltid han gråter, men han kan oftast inte själv ändå. Han har aldrig gjort dessa saker själv på rutin, men vi trodde väl att han skulle börja med ”jag-kan-själv” snart så vi har väntat på att han ska börja med det av sig själv – när han är redo. Men nu känns det som han aldrig kommer blir redo, särskilt inte nu när vi fick Isadora, då vill han ha ännu mera hjälp med saker och ting.
Så idag pratade jag med honom och lovade honom att ha skulle få en present, en stor-kille-paket, om han visade att han är en stor kille. Han gick med på det på en gång och när vi skulle ta på skorna så påminde jag honom och då försökte han själv och lyckades på ena foten, men på den andra fastnade sko-tungan (eller vad den heter) så då fick jag hjälpa till. Samma sak när vi skulle sätta oss i bilen. Först började han klättra och sen hängde han bara där och skrek ”hjälpa” utan att ens försöka ta sig upp (det räckte alltså inte att jag skjutsade upp honom genom att trycka på rumpan) och då påminde jag honom igen och då kunde han plötsligt klättra upp och kom upp helt själv. Maten hemma hos Caroline åt han själv, men det var ingen kladdig mat. Kladdig mat är en annan sak eftersom han hatar att bli kladdig och det får inte ens bli kladdigt på bordet för då sitter han och viftar hysteriskt med armarna tills någon torkar bort kladdet. Vi har försökt få honom att låta det vara kladdigt tills han är klar men det går inte och att torka själv går oftast inte heller för det blir bara kladdigare och han blir helt hysterisk. Men han torkar ofta själv ändå eftersom vi brukar börja med att säga det för att han ska få prova.
Det verkade som han hade tänkt äta gröten själv ikväll, men när vi kom hem så ville han inte det alls. Det hjälpte inte att vi pratade om stor-kille-paketet, men han var väldigt trött så vi får helt enkelt prova imorgon igen.
Jag vill passa på att tacka alla som kommenterade igår! Tack för alla tips! Vi gör så gott vi kan för att lära Lucas att äta själv, men kladdigheten är jobbig för honom så det kommer inte gå om vi inte respekterar det. Och hans rädsla för att vara kladdig beror inte på att han inte har fått kladda. Han har fått kladda och jag har aldrig torkat av honom runt munnen innan han har ätit klart (jag gör fortfarande inte det). Och det går inte att vägra att mata honom för då äter han inte. Jag har gjort det med glass och hans älskade fruktpuré ganska många gånger utan att ställa till med en strid. Jag har bara dukat fram glassen eller frukten på hans lilla bord och sagt att ”mamma kan inte hjälpa dig just nu, då får du äta själv”, det hela slutar ALLTID på samma sätt och det är att han skiter i att äta när första kladdet har kommit på hans kläder eller händer. Vi får prova med stor-kille-paket, funkar inte det så får vi prova nåt annat, det kan väl ändå inte bli värre?
Foto: Moments by Louise
8 Comments
Anneli
Men är det så viktigt att han ska vara stor just nu då? Han har genomgått en enormt stor förändring i sitt liv just nu, som du menar att han verkar hantera rätt bra. Detta kanske är hans sätt att få er uppmärksamhet på? Att fortfarande vara liten och behöva er? Från ingenstans förväntas han nu vara stor, anpassa sig till att kanske komma i andra hand vissa stunder och klara sig själv? Såklart förstår jag om ni vill att han äter själv. Men att sätta på sig skorna och klättra in och ur bilen kanske är saker han vill ha er hjälp med. Inte för att han inte kan, utan för att han vill vara er pojke, inte en stor kille. Förstår du vad jag far efter? ? ?
Emma - På Smällen!
Jo, jag är också lite allergisk mot det här med ”stor kille”. Jag är själv störst i syskonskaran i min familj och fick ofta höra att jag är äldst och ska kunna vissa saker som mina syskon inte kan och att jag är så stor så jag ska veta att man inte får slåss m.m. Jag försöker verkligen undvika att jämföra Lucas med Isadora så jag säger aldrig att han är stor när det är uppenbart att han vill vara liten som Isadora. Men när det gäller det här med maten och att han vill bli matad så har det ju alltid varit så. Jag tror mer att han är bekväm med att vi matar och att det är jobbigt att bli kladdig som styr. När det gäller skorna och att klättra in och ut ur bilen så är det helt klart att han vill vara liten så det är kanske inte lika viktigt att jag står på mig där, men det vore skönt om han åtminstone slutade skrika om jag inte hjälper honom på stört. Det är så stressande och det känns inte heller rätt att jag ska springa runt och hela tiden hjälpa till när det skriks, därför vore det skönt om han tog på sig skorna och klättrade upp i bilstolen själv för då är det två mindre skrik varje dag. 😛
Nu låter det som Lucas skriker mycket, men det gör han inte varje dag. Vissa dagar har han inget tålamod med att göra saker själv och vissa dagar kan han allt själv. Jag förstår precis vad du menar. Han är en liten kille fortfarande men förväntas vara stor och det är stor omställning för honom. Jag försöker visa honom att han får vara liten ibland, tex att han får sitta i knäet och ”ligga som en bebis” i min famn m.m. Jag ska tänka på det du säger och inte gå för hårt fram om jag ser att det inte känns bra för honom. Vad det gäller att äta själv så går det tyvärr väldigt dåligt, efter 3 timmar hade han fortfarande inte ätit frukosten… 🙁
Josephine
Leon är precis likadan. Han KAN det mesta. Men ändå gnäller han och säger att han inte kan själv. I princip varje dag! Och det har blivit värre och värre sedan Elise föddes och i takt med att hon blivit större. Och är jag minsta lilla stressad så blir det KATASTROF! Han känner garanterat på sig att jag är stressad och ska då krångla ännu mer. Medvetet eller omedvetet vet jag ej. Men det är väldigt frustrerande! Vi bråkar nästan varje dag även om jag försöker tänka att jag inte ska ta onödiga fighter. Men det är inte lätt alltså… Och med en gång efter vi bråkat får jag så dåligt samvete att jag inte har tålamod med honom. ?
Jag bara väntar innerligt på att detta ska gå över.
Emma - På Smällen!
Stackarn! :’-( Håll ut, det går över snart! Det är bara så jobbigt när man blir dränerad på energi på grund av alla trotsiga utbrott!! 🙁
Elina
Hej Emma! Jag har en son som blev 3 år i maj, och han fick en lillasyster i början av juni. Innan hon kom så fick vi råd från BVC att storebror kan gå tillbaka lite i utvecklingen i samband med lillasysters ankomst och bli ”liten” igen och gärna låtsas vara bebis. Rådet vi fick var att bara spela med. Hjälpa till med kläder, matning och låta honom vara liten. Detta gör att den ”fasen” går över fortare om han ser att det inte blir någon stor grej av det. Det har funkat jättebra på våran grabb, och det beteendet är i princip borta redan, och han verkar inte känna något behov av att konkurrera om vår uppmärksamhet. Jag tror att lösningen är just det, att få dem att känna sig sedda och att vi tillgodoser även deras behov, att vill de också byta blöja (även fast de är blöjfria), så kör till! Tycker du verkar vara en toppenmamma åt dina barn, och jag tror inte Lucas har någon brist på uppmärksamhet från er. Ville bara ge ett tips som varit värdefullt för oss ? Ha det gott och lycka till!
Emma - På Smällen!
Tack för tipsen, vad söt du är! ❤ Åh vad bra att det har funkat så bra för er! Vi har också fått höra det och Lucas backade i utvecklingen på framför allt potträningen, men det löste vi snabbt genom att inte göra nån stor grej av det. En grej som Lucas gjorde jättemycket första veckan som storebror, det var att han låtsades att han slog och då spelade vi med och låtsades att vi förstod hur ont det gjorde. Det gick över jättesnabbt och jag tror att det var tack vare att vi spelade med. Ibland säger Lucas ”bära mig som en bebis” så då brukar pappa få gör det och vi säger inte ”nej, du är stor”. Men matningen och ta på sig är saker som Lucas kan själv på förskolan, men hemma har han aldrig velat göra det själv hemma, bara nån enstaka gång. Detta är alltså inte saker han har backat med utan det har alltid varit så, därför kände vi nu att när vi börjar bli vana som tvåbarnsföräldrar så skulle vi gärna vilja att Lucas lärde sig detta, helst innan Isadora ska börja äta för då kommer väl Lucas backa lite i utvecklingen igen. Däremot så tror jag inte att det är så bra att börja med blöja igen om barnet är blöjfritt, då är det nog bättre att ge barnet den extra uppmärksamheten så att det inte behöver kissa ner sig för att mamma/pappa ska reagera för jag tror att det är precis det som det handlar om. När man byter blöja på en bebis så ger man ju uppmärksamhet till bebisen och det ser det stora syskonet. Man kan göra samma sak genom att alltid följa med det storasyskonet när det ska kissa eller bajsa på pottan och t.ex. läsa en bok även om barnet egentligen har lärt sig att gå på pottan och göra sina behov själv.
Tack för tipsen! Vi får vara lyhörda för Lucas så att vi inte pressar honom om det är så att han egentligen vill vara liten för då blir nog den fasen mycket längre, precis som du skriver. Men jag tror att just maten i alla fall handlar om att han inte vill bli kladdig. kram!
JennyJenny
Så fort lillasyster (9 veckor) gnyr, behöver få blöja bytt eller ska ammas så är det mycket som storebror (2 år) behöver hjälp med nu, nu, nuuu. Och vänta eller ”om en stund” finns ju inte i deras begreppsvärld ännu. Så jag förstår stressen av att man slits emellan. Ibland funkar olika avledningsmanövrar (läsa bok, leka med leksak, be honom hämta en grej) så att jag vinner lite tidoch sedan kan hjälpa honom utan att det blir ett sammanbrott men det beror på hunger-och trötthetsnivå 😉
Man får ju också upprepa att alla dessa faser går över. Snart vill han inte ha hjälp med något och då minns ni inte dessa kamper alls 🙂
Emma - På Smällen!
Ja, men det är ju så man måste göra. Man får kämpa på och komma på lite trix längs vägen för att hålla humöret i schack medans man måste göra något annat. Jag försöker oftast att inte säga ”vänta” när jag gör något med Isadora så jag brukar alltid försöka göra i ordning henne först, innan jag gör i ordning mig själv så Lucas får ofta höra att han ska vänta när jag sminkar mig eller packar vagnen för att gå ut. Ja, det är tur att dessa faser är övergående för just nu är det helt extremt när två trotsiga 3-åringar ska träffas – alltså ljudnivån igår! Puh!