Får man klaga lite?

Får man klaga lite? Jag kanske har klagat lite nån gång förut, men för det mesta så avslutar jag alltid med att jag älskar att vara gravid. Just idag älskar jag inte att vara gravid. Jo, innerst inne gör jag det. Men just nu är det inte alls bra. Och det känns verkligen totalförbjudet för mig att klaga just idag, eftersom jag har Lucas att tänka på. Hur han mår måste alltid komma först, särskilt NU! Men idag har jag så förbaskat ont i kroppen att jag har gråtit. Så ont har jag aldrig haft som gravid förut.

Jair som typ aldrig oroar sig, har upprepade gånger bett mig ringa läkare men jag är helt säker på att jag har bara har överansträngt mig. Jag har satt Lucas först och nyttjat min kropp till bristningsgränsen. I måndags bar jag honom väldigt mycket mer än vad jag har gjort på länge. Jag kände att kroppen tog stryk, men jag gjorde vad som helst, bara han blev bättre eller åtminstone mindre ledsen. Igår var jag själv med Lucas hela dagen och på kvällen när Jair kom hem så städade vi hela lägenheten medans Lucas mådde okej och satt lugnt på soffan. Jag kände att min kropp inte klarade så mycket mer så jag fick lämna sängbäddning och moppning till Jair. Jag trodde att det skulle bli bättre efter en natts vila, men icke…

Nu har jag ont, typ krampont på ett par ställen i magen. Dom två jobbigaste ställena är området kring naveln och höger revben där bebis fötter och rumpa är. Förutom det så har jag ont på ett par ställen i ryggen som jag inte haft förut. Min kropp känns så tung, stel och orörlig. Jag känner mig handikappad och det enda som känns bra är att ligga stilla på sidan. Om det är så här andra gravida känner så förstår jag varför dom tröttnar på att vara gravida. Jag hoppas och tror att jag kommer må bättre imorgon eller iövermorgon, annars kommer jag med tröttna och längta tills det är över jag med. 

 Nu ska jag be Jair hjälpa mig upp så att jag kan gå och kissa…