Förvirrad
Idag har jag inte gråtit mer tårar en jag kan räkna. Några gånger har jag fått titta uppåt för att liksom torka ögonen så att inga tårar ska sippra ut när jag är på jobbet. Men för det mesta har det gått bra. Jag är fortfarande ledsen och känslig men det är inte lika jobbigt som igår. Igår rann tårarna hela tiden.
Ni hjälper mig så otroligt mycket! Ni hjälper mig att bearbeta det här. Jag känner verkligen att jag mår bättre av att dela det här med er. Jag har under hela dagen haft med mig mobilen och läst vad ni har skrivit. Jag har fått fina kommentarer, mail, sms och fb-meddelanden. Många har inte vetat vad dom ska skriva eller säga, men det gör ingenting. Omtanken värmer! Det finns nog nästan inga ord alls som gör att det här känns mindre ledsamt för mig, men det känns mindre tungt att läsa att jag inte är ensam och att det inte är hopplöst.
Något som gör det hela ännu mera psykiskt påfrestande är att det känns precis som vanligt i magen. Det känns som jag fortfarande är gravid. Det känns som läkarna har sett fel. Jag tror att chocken inte har lagt sig än… Jag känner att jag absolut inte vill ta abortpillret. Jag vill få ett missfall av kroppens egna kraft. Jag behöver få bekräftelsen på nåt sätt. Jag vet inte vad jag ska göra… Hur som helst så kommer jag inte göra ngt innan nästa helg, men jag vet inte ens om jag vågar ta steget då. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag önskar att jag ska vakna upp hur den här mardrömmen. Jag önskar att barnet i magen lever. Att läkarna har kollat på fel tvilling. Men hur skulle det gått till… För två veckor sen var den ena fostersäcken tom. Två läkare tittade och hittade ett levande foster och en tom fostersäck. Jag undrar vad det är för fel på mig? Håller jag på att få vanföreställningar? Kommer jag bli knäpp? Kommer jag vägra abortpillrena? Vad fan är det för fel på mig? Jag känner mig förvirrad…
Jag är glad att jag har dom här två killarna hemma. Utan dom och särskilt utan Lucas så hade livet känts mer hopplöst. På nåt sätt tröstar jag mig med att jag ändå har lyckats få ett friskt barn och jag har hopp om att jag kan få det igen. Lucas dövar min smärta i hjärtat. Jair också. Han lägger sina egna känslor åt sidan och är stark för mig. Jag får vara stark för honom senare, men nu är jag svag. Jag är lyckligt lottad som har dom här två 🙂
Du kanske också gillar det här
Babybay bebissäng imorgon!
Bebis i rör sig i magen
5 Comments
Susanne
Hej, ett missfall är hemskt att gå igenom. Jag fick mellan sonen och bebisen jag har i magen nu, två missfall efter varann och det var hemskt. Jag började tvivla på min kropp. Mina två missfall startade efter ett par dagar av sig självt, hoppas det blir så för dig med. Jag kände också att jag inte ville ta några piller för att framkalla det.
Ta hand om dig och familjen! Snart blir det er tur igen.
Stor kram
Marie Alvas mamma
Det är absolut inte fel på dej. Du är jätte modig och stark du kommer att klara detta! Det är helt normalt att du har mycket tankar som rusar runt i huvudet. Det är kroppens sätt att bearbeta sorgen tror jag. Hoppas så mycket jag orkar för din skull att du slipper ta abortpillret. Bamse kram till dej
Idas beauty ~ nybliven mamma
Åh jag ryser och får tillbaka tankarna & känslorna som jag hade efter vårt missfall som vi fick innan jag vart gravid med Filippa. Jag minns SÅ väl de orden som läkaren sa när jag frågade om bebisen levde. De ekar fortfarande högt i mitt huvud. För oss hade vår graviditet stannat av i vecka 8, men vi fick reda på det i vecka 12. Med mig hem fick jag tabletter som skulle starta missfallet, jag var livrädd. Rädd för att blöda. Rädd för att se något jag inte ville, men ingenting hände, så jag blev skrapad under narkos några dagar senare.
Jag skickar all styrka till er! Man klarar mer än vad man tror. STOR kram. Du får gärna mejla om du vill prata med någon ”utanför”. idasbeauty@live.se
Jennifer
Du är så stark och modig som skriver öppet om det här! All styrka till dig. Min lilla kille är lika gammal som Lucas och fick själv missfall i augusti. Nu försöker vi igen och hoppas det går vägen. Kram
Josefine
Hej! Det måste vara fruktansvärt det du går igenom. Jag har oxå fått ett missfall så jag förstår precis. Men om jag vore dig så skulle jag kräva en undersökning till bara för att vara på extra säkra sidan. Jag har läst om mammor som fått besked att fostret inte lever och sen gör den det ändå. Usch jag vill inte ge dig falska förhoppningar så du blir besviken igen men tänk om. Kram