Det här är en fråga som cirkulerat i mitt huvud många gånger. För det mesta så är jag väldigt självkritisk och tycker att jag kan vara bättre, mer närvarande, roligare och kraven på mig själv blir ouppnåliga och det i sig är nedbrytande. Det blir som värst när jag pratat med någon annan mamma/pappa som säger att dom tycker illa om föräldrar (eller sig själva) när dom har pillat med sina telefoner när barnen är med. Då får jag ännu högre krav på mig själv trots att jag egentligen redan är ganska restriktiv med telefonen i barnen sällskap. Jag använder den, men inte för att skriva blogginlägg eller göra några längre saker. Jag brukar bara kolla om det kommit in något viktigt på mailen som kräver min uppmärksamhet på en gång, om det inte gör det så låter jag det vara till kvällen och svarar från datorn istället.

Just nu är jag inne i en period där jag känner att jag visst är bra, att jag duger och att barnen inte lider av att ha ”tråkigt” och hitta på egna lekar. Jag måste också få tid till mig själv, dricka upp kaffet eller bara andas en stund. En läsare skrev en gång att BVC rekommenderat att man ska leka 30 minuter om dagen med det som barnet vill leka. Det tycker jag är en superbra tumregel 🙂 Ibland är det ju dödentråkiga saker som barnen vill leka med, men då känns ändå 30 min helt okej 🙂 Resten av tiden brukar jag involvera barnen i saker som jag gör, för då är vi tillsammans även om jag inte leker med dom på golvet. T.ex. så får dom hänga med och handla, Lucas hjälper till med tvätten och dom få gångerna som jag lagar mat så låter jag alltid honom vara med 🙂

Gunga är typsikt en sån grej som är dödentråkig efter en stund, särskilt när man är ensam på lekplatsen och det inte finns nån annan att prata med under tiden man puttar fart på gungande barn som aldrig får nog haha 🙂

Foto: Fotad av Jennie