Vet ni vad?! Jag blev så himla glad för alla kommentarer idag! Jag kände mig så missuppfattad igår och började tvivla på mitt sätt att skriva om barnen. Jag kände mig rädd att jag gav fel bild till er och att ni skulle få förutfattade meningar om Lucas som inte stämde. Det kändes inte bra i magen. OM något av mina barn skulle få en diagnos av något slag så skulle jag inte se det som ett problem, diagnos eller ej, det är ju ändå samma barn. Men om jag framställer mina barn som om dom har en problematik som dom inte har, då känns det som att jag gör något fel.

Det som jag känner är viktigt med min blogg är att jag kan skriva om livet precis så som det är. Jag lindar inte in saker i rosa fluff och jag är mycket mera privat än många av mina bloggkollegor. Det finns något motto som många bloggare går efter och det är ”var personlig men inte privat” – jag tycker tvärtom! Jag tycker det blir oäkta när man framställer sitt liv som perfekt när det inte är det, för ingens liv är perfekt. Jag tycker mitt liv är jäkligt bra, men det är inte perfekt och det är ju faktiskt ingens liv hur man än vill ge sken av det. Sen f¨år man ju vara försiktig med vad man skriver så att man inte kränker nån annan – såklart!

På min blogg så vill jag kunna skriva om livet som småbarnsmamma med allt vad det innebär, men det är också en balansgång när det finns barn med i bilden. Jag tycker att det är okej att dela med sig av helt vanliga trotsutbrott som alla barn får, mer eller mindre, men om Lucas skulle ha ett handikapp (en diagnos) så skulle jag däremot inte tycka att det var okej – för då känns det som att jag hånar honom. Jag tycker inte heller att det känns okej att andra tror att han har specialproblematik pga det jag skriver. Då känns det som jag har kränkt honom och hans integritet och misslyckats som mamma.

Det kändes skönt att läsa alla kommentarer idag och det kändes skönt att flera har liknande trotsutbrott hemma. Flera av er skrev om att jag kanske måste bli tydligare och hårdare med mina regler och det kan nog ligga något i det. Jag har också funderat i hur jag själv är och jag och hela min familj är ganska livfulla men också temperamentsfulla. När jag tänker på det så kanske inte äpplet faller så långt ifrån trädet…