Underbara ni!
Vet ni vad?! Jag blev så himla glad för alla kommentarer idag! Jag kände mig så missuppfattad igår och började tvivla på mitt sätt att skriva om barnen. Jag kände mig rädd att jag gav fel bild till er och att ni skulle få förutfattade meningar om Lucas som inte stämde. Det kändes inte bra i magen. OM något av mina barn skulle få en diagnos av något slag så skulle jag inte se det som ett problem, diagnos eller ej, det är ju ändå samma barn. Men om jag framställer mina barn som om dom har en problematik som dom inte har, då känns det som att jag gör något fel.
Det som jag känner är viktigt med min blogg är att jag kan skriva om livet precis så som det är. Jag lindar inte in saker i rosa fluff och jag är mycket mera privat än många av mina bloggkollegor. Det finns något motto som många bloggare går efter och det är ”var personlig men inte privat” – jag tycker tvärtom! Jag tycker det blir oäkta när man framställer sitt liv som perfekt när det inte är det, för ingens liv är perfekt. Jag tycker mitt liv är jäkligt bra, men det är inte perfekt och det är ju faktiskt ingens liv hur man än vill ge sken av det. Sen f¨år man ju vara försiktig med vad man skriver så att man inte kränker nån annan – såklart!
På min blogg så vill jag kunna skriva om livet som småbarnsmamma med allt vad det innebär, men det är också en balansgång när det finns barn med i bilden. Jag tycker att det är okej att dela med sig av helt vanliga trotsutbrott som alla barn får, mer eller mindre, men om Lucas skulle ha ett handikapp (en diagnos) så skulle jag däremot inte tycka att det var okej – för då känns det som att jag hånar honom. Jag tycker inte heller att det känns okej att andra tror att han har specialproblematik pga det jag skriver. Då känns det som jag har kränkt honom och hans integritet och misslyckats som mamma.
Det kändes skönt att läsa alla kommentarer idag och det kändes skönt att flera har liknande trotsutbrott hemma. Flera av er skrev om att jag kanske måste bli tydligare och hårdare med mina regler och det kan nog ligga något i det. Jag har också funderat i hur jag själv är och jag och hela min familj är ganska livfulla men också temperamentsfulla. När jag tänker på det så kanske inte äpplet faller så långt ifrån trädet…
12 Comments
Skolkurator
Mina barn har varit värst i 2-års åldern. Mitten barnet skrek tills hon svimmade (för att hon inte fick vara i sängramen när vi skulle lägga i madrasserna) och ibland satte vi på oss hörselskydd för att inte behöva höra eländet. Helt ok med att visa ilska men dt är bara att inse att det inte går att resonera/vara pedagogisk med ett tokilsket litet barn. Bättre att vänta med det tills de lugnat ner sig.
Ex. Häromdagen pärlade jag och min minsta som nu är 2-år. Han började förstöra det jag gjorde. Jag bad honom sluta och förklarade att jag blir ledsen om han har sönder mina saker. Han fortsatte och jag sa då att vi får ta undan pärlorna om han fortsatte förstöra för mig. Vilket han gjorde och pärlorna blev därför undanplockade. Han blev givetvis vansinnig och skrek och grät. Jag sa att vi kan ta fram pärlorna igen om han säger förlåt först. Det hade han ingen lust med. Han ville kolla på datorn skrek han. Det var givetvis inte aktuellt. Han fortsatte sin skrik fest sittandes i min famn. Efter 15 min lugnade han sig, sa förlåt och började leka igen.
Kicki
Hej emma!
Jag har egentligen tänkt hålla mig utanför alla kommentarer och diskussioner men måste ändå lägga mig i.
Kicki heter jag och har en son som
Är 3 år gammal. Jag tyxker det är jätteintressant att läsa din blogg oxh jag gillar sättet du skriver på. Jag är utbildad pedagog och arbetar med barn i tredje klass.
Får flera tankar när du skriver om lucas, min första tanke är att man kan känna igen sig som förälder , vilket är trevligt. Sen tänker jag ofta atg barn är barn och saker och ting går över förr eller senare, men sen kommer även framtidsperspektivet in.
Vad kommer lucas tänka den dagen han
Är Tillräckligt gammal för att läsa och framförallt förstå innehållet i din blogg?
Utifrån det perspektivet tycler jag ibland att det du skriver om lucas är för utlämnande, för personligt. Det gör ont i mitt pedagog oxh sekretesshjärta när jag läser om olika händelser. Detta är ju sånt jag oxh lärare handskas med i skolan men då skriver vi inte ut namnen påbarnen.
Här på bloggen blir det istället så påtagligt, lucas framtida lärare, vänner, flickvänner ja precis alla han någonsin kommer att ha en relation till i sitt vuxna liv kommer kunna hitta precis allt om hans barndom.
Tänk om han stöter på en sån elak människa som Kommer vända all denna information om honom till något negativt?
Tänk om han en dag blir väldigt arg på allt som går stt hitta om honom på internet?
Det gör ont i mitt mammahjärta oxh lärarhjärta när jag tänker på det.
Vill inte att du ska må dåligt och menar verkligen från djupet av mitt hjärta inget illa, men jag undrar bara om du tänkt i dessa banor oxh hur du förhåller dig till de olika situationerna?
Många hälsningar
Emma - På Smällen!
Hej Kicki! Ja, jag tänker på det som du skriver, men det känns som att det får krävas en ganska så sjuk människa för att lyckas vända en 4-årings trots emot honom på ett sätt som han blir ledsen och mår dåligt av när han blir större. Jag tänker att jag skriver om saker som händer alla barn mer eller mindre och jag skriver inte om saker som är specifikt för Lucas. Jag tänker också att ju äldre Lucas blir, ju mer privat kommer han få vara i min blogg. Nu skriver jag om saker som jag inte tror kan skada honom eftersom det är helt normalt att bli arg över småsaker när man är i hans ålder. Men det är möjligt att jag kommer rensa bort vissa inlägg längre fram när han och hans kompisar är såpass stora att dom själva kan gå in och läsa på min blogg. Ett av dom inläggen kommer förmodligen bli det som jag skrev igår, men det är framför allt pga kommentarerna, men kanske också om jag märker att Lucas blir ett barn som kräver hög integritet. Och visst är jag rädd för att göra fel, men det är inte lätt att veta hur han ska bli när han blir stor eller vad han ska tycka, men jag tror att jag kommer kunna känna av det allt eftersom och då får jag bestämma då hur jag ska göra. Men jag tänker inte att Lucas vänner eller flickvänner kommer kunna läsa om sådant som kan skada honom när han blir större och detta är också anledningen till att Isadora har tagit en större plats i bloggen och på instagram sedan hon föddes. Jag tycker att jag har en plan för hur jag ska hantera detta, men det är bra för mig att reflektera och omvärdera också så det var bra att läsa din kommentar. Kram!
A
Även om det är intressant att läsa om jämnåriga barn så håller jag med ovanstående. Tänker ex om 3 år börjar Lucas skolan. Då kommer säkerligen flera bloggläsare känna igen honom ute , skolan , bussen. Känner du inte att han själv inte valt att bli igenkänd utan att det istöller är du som valt det? Tänkee även andra kända bloggare som har bilder på sina barn etc. Barnen själva har inte valt att någon Ska veta vilka de är. Inte så kul när nägon pekar på en o säger ” det är hen från bloggen ” etc
Emma - På Smällen!
Det har jag också funderat på men känner mig ganska trygg med mitt val att visa bilder på Lucas och Isadora på bloggen. Däremot vad jag skriver om barnen blir mer och mer känsligt ju äldre dom blir och ju mer specifik deras personlighet blir. Det kanske redan är dags att börja hålla tillbaka ännu mer vad det gäller Lucas privatliv än vad jag gör just nu och det är något jag kommer fundera på framöver. Vad det gäller bilder så har jag varit noga med att inte lägga upp bilder som jag tror kränker. Jag lägger aldrig upp bilder på Lucas när han är ledsen, arg eller när han pottränades. Jag frågar alltid om jag får ta en bild och ibland säger han nej och då respekterar jag det. Jag vet att han inte valt att bli igenkänd men så länge det blir med en positiv bild av honom så tror jag inte att han tar skada. Det är därför jag kommer fundera på hur jag ska skriva i fortsättningen för att han ska bli igenkänd på ett positivt sätt.
Kristin
Knepig och säkert svår balansgång det där, hålla på barnens integritet samtidigt som man skriver om sitt liv (och då även familj). Visst skulle man väl kunna dölja ansiktet som vissa ”offentliga” gör men det blir ju inte lika personligt. Sen är det ju jättebra när du, som du berättat ibland, inte lägger ut bilder på Lucas när han inte vill vara med på bild 🙂 Nä svårt det där, veta vad som är bäst (om det nu ens finns något alternativ som är bättre än det andra 🙂 )
Marie Alvas mamma
Emma! Jag tycker du gör helt rätt i ditt arbete med din blogg.
Tycker inte om att allt ska dras så extremt åt ett håll. Som du nämnde så är det för kommentarer du kommer behöva ta bort inlägg i så fall INTE för det du skriver. I min värld är det inte normalt om barn inte har någon vilja och inte trotsar någon gång. Det är väl inte för inte perioder kallas trotsåldern. Jag skulle bli orolig om du skrev att dina barn aldrig visar en vilja. Hur tror ni stora världskända namn har nått framgång. Inte genom att gömma sig och inte genom ingen vilja. Det jag vill säga är att stark vilja kan vara mycket positivt. Det kan även vara inom idrott. Tror ni Zlatan blev bäst utan vilja och envishet.
I dagens samhälle är det mer normalt att vara med i sociala medier än att inte vara det. Så tycker jag och mitt barn växer upp i ett modernt samhälle och kommer med all säkerhet använda all modern teknik mycket mer än jag själv.
Fortsätt med det fina arbete du gör med din blogg. Jag tycker den är bäst och jag tycker ni verkar vara en helt vanlig normal och fin familj. Stor kram
Anneli
Håller med, tror jag.
Anneli
Intressant att läsa, både din text och kommentarer, för det är så svårt det där. Innan min lilla kom till världen hade jag bestämt mig för att inte visa upp henne på sociala medier. Jag tänkte att det skulle bli hennes val, när hon var stor nog. Men så satt jag där en dag, men ett litet, litet nyfött barn i famnen, och kände mig så stolt. Så stolt över mitt lilla underverk. Och jag kunde inte längre hålla henne för mig själv. Och hur kan jag beskriva min vardag, utan ett spår av hon som är min hela vardag. Mitt liv. Nu tänker jag istället vad jag själv hade tyckt om det var jag i bilden. I texten. Och fortsätter med att försiktigt, försiktigt publicera bild och text om min stora stolthet. Om vår vardag. Men varje gång så finns den där ändå, frågan. För gör jag rätt?
Anneli
Glömde förresten att skriva att jag tycker att du har en fin och intressant blogg.
Elin
Jag tror våra barn kommer vara mer vana att vi lever i en digital värld där allt exponeras! Rätt eller fel…. vet inte? Men jag tror inte de kommer reagera likadant som vi gör över exponering. Och jag tycker absolut att du borde bli lite hårdare i dina regler eller kanske snarare din gränssättning. Visst att barn får välja mellan blå eller grön Tallrik. Men att skrika och bråka om att mamma gör minsta lilla fel hela tiden: då är har gränsen för din integritet försvunnit. Tänker spec. På de du skrev om när lucas blev arg för att du gick före eller för fort i snön eller vad de va. Då har de gått för långt enligt mig. ? Du måste stå på dig , låt inte dina barn köra med sig hur som helst. Jag satte själv hårdare regler, sa nej mer när min dotter var 2år och hon blev faktiskt lugnare. Hon behövde regler. Motstånd. Jag reflekterade mkt med ”är du arg ” också. Funkade bra. Jag har 2väälldigt viljestarka barn! Ge mig styrka!
Laura
Jag tycker inte du skriver saker som kan ha skada för Lucas i framtiden alls faktist. Många av problemen är ju sånt som alla har.
Jag tror snarare det kan vara roligt och något Lucas kan skratta åt när han blir äldre.
Att han faktist kan vara intresserad av och läsa hur han varit då han var liten osv. Jag menar när han blir äldre och kan läsa i bloggen själv så tror jag att han tkr det är lite komiskt att han ex fått ett vansinnesutbrott för att du suttit på fel stol osv.
Nej ändra inte din blogg! Den är ärlig samtidigt som du faktist håller bort dom delarna som verkligen är privata.
Skulle vara annan sak om du lade ut detaljerat om varje sak han gör eller satte ut bilder när han inte vill!