Oliver sover som en kratta och jag också

I två månaders tid så har Oliver sovit som en kratta på natten. Det har blivit en aning bättre nu, men jag förstår mig fortfarande inte på honom. Det roliga är att jag vet till och med vilket datum som det slog om. Det var dagen efter en superviktig leverans på Victors jobb, den 13:e oktober som han plötsligt skulle skrika en stund varje natt. Innan dess sov han alltid 5-6 timmar i sträck och jag brukade ägna sena kvällar till att städa här hemma för att det är så härligt att vakna upp då. Men den 13:e oktober skrek han hysteriskt och efter ett par nätter med skrik och panik varje natt så flyttade jag ner i gästrummet i källarn och där har jag sovit nästan varje natt de senaste månaderna.

Det konstiga är att jag verkligen inte vet vad jag ska göra. Inget funkar, förutom att gå till skötbordet, tända lampan och prata lite med honom. Det hjälper inte att amma, buffa, ge nappen eller något annat. Vissa nätter har jag testat att ”ge upp” och låta honom skrika lite så att han blir lite tröttare och lättare att trösta. Men ärligt talat så vet jag inte vad som funkar, för rätt som det är så slutar han bara. Häromnatten skrek han för full hals i cirka 10 extremt långa minuter och sen började han JOLLRA! Alltså knäppare bebis?! Finns det?

Nu känns det i alla fall som det börjar bli en aning bättre men eftersom jag varit så mycket minus på sömnkontot så har Victor stannat hemma vissa dagar för att ge mig sovmorgon. Så värt! Så tacksam för att han både kan och prioriterar mig i dom lägena. Han har erbjudit sig att ta nätterna också, men jag har kommit fram till mig att det skulle hjälpa mig mer om han tog hand om skrikig bebis på tidig morgon istället 🙂