Nattningar vid 1,5 års ålder

För ett par veckor sedan, när jag och Victor var ute och promenerade, så påtalade jag hur stolt jag var över att vi lärt William att somna själv i sin säng. Nattningarna var så enkla, vi la bara ner honom i sängen och på en gång vred han sig till mage och somnade. Det har varit enkla läggningar större delen av hösten – såååå skönt!

Jag har kört på den så kallade tass-metoden, den går ut på att man ska göra så lite som möjligt för att få barnet att somna och i princip ska man kunna lugna det genom att bara lägga en trygg hand på det. Jag gillar metoden för att den går ut på att barnet alltid ska känna sig trygg och inte lämnas själv när det är ledset, men föräldrarna behöver inte sabba ryggen genom att vagga, buffa m.m. tills barnet somnar. Självklart behöver barnet en period för vänja sig att somna på detta sättet om man inte gjort det förut och då gråter det kanske mycket och lugnar sig inte alls av den trygga handen. Det är såklart jobbigt, men jag kände mig så stolt över att vi tog oss igenom det. Att vi var envisa med metoden och även om William var arg över att vi inte tog upp honom och lät honom sova med oss, så fanns vi där för honom när han visade sina känslor. Jag körde på samma metod med Isadora och det funkade lika bra på henne som det funkade med William.

Tills för cirka en vecka sen, då förändrades något….! Plötsligt vägrar William ta nappen och blir skitarg när jag lägger ner honom och ställer sig upp igen. Först testade jag att göra som vanligt, dvs. lägga honom ner igen, försöka sätta in nappen och klappa honom på ryggen men han blev bara argare och argare. Det gick många tankar genom mitt huvud, mest funderade jag på om han var övertrött eller om han hade ont nånstans, men på skriket och kroppsspråket så var det tydligt att han var SKITARG. Han kastade ut alla sina gosedjur från sin säng och vrålade i två timmar innan jag gav upp och lugnade honom i vår säng. Nästa kväll vågade jag inte göra honom arg igen så jag satte ner honom ståendes i sängen och erbjöd nappen, men den skulle han absolut inte ha, så jag lät honom vara en stund. Jag satte på ”Babblarnas vaggvisa” på telefonen och pillade med min mobil en stund med skärmen vänd från honom för att visa honom att jag är här, men jag kommer inte leka mer. Han stod där och tittade en stund och när han började gnälla så provade jag med nappen igen. Det gick fortfarande inte så jag fortsatte pilla med min mobil lite till. Nästa gång han började gnälla provade jag nappen igen och då tog han den, men jag märkte att han fortfarande behövde min närhet, så jag kramade honom. Han körde in sina fingrar i mitt hår och kramade mitt huvud på det där mysiga sättet som bara han kan och där stod vi och kramades, han i sin spjälsäng och jag sittandes på sängkanten bredvid hans säng. Vi stod där och kramades i någon minut innan jag försiktigt sa att han kunde lägga sig ner samtidigt som jag la honom ner och det gick han med på. Efter det dröjde det inte många minuter innan han sov djup. Den här ”metoden” har funkat i en hel vecka nu utan skrik och panik så jag hoppas att det inte ändrar sig igen än på ett tag… haha!

Det är verkligen helt otroligt med barn ibland! När man tror att man har knäckt koden och kommit på hur dom vill ha det för att kunna somna lugnt och tryggt så byts det helt plötsligt ut till nåt helt annat! Det är därför det inte finns någon ”bästa sömnmetod” som alla BVC lär ut, för det är individuellt samtidigt som det också ändras väldigt ofta. Jag tycker däremot inte om sömnmetoder som 5-minutersmetoden eller ”cry-it-out” där barnet får skrika tills det somnar. Det tror jag skadar anknytningen och lär barnet att det är ingen idé att skrika efter närhet, ingen kommer komma ändå. När jag blir väldigt frustrerad så kan jag gå ut ur sovrummet 2-3 minuter, men jag skulle aldrig låta mina barn skrika tills dom somnar. Jag vill att det sista dom känner innan dom somnar är att dom är trygga och att mamma eller pappa alltid kommer finnas där för dom ♥️

Ni som har barn i samma ålder, har ni märkt att nattningarna blev svårare vid 1,5 års ålder?