Jag mår bara sämre och sämre
Veckan som har gått, eller snarare veckorna som har gått, har varit uppochned för mig. Jag har funderat på alla möjliga orsaker till varför mitt humör svänger som det gör och varför jag bara mår sämre och sämre. Men jag vet egentligen varför jag mår dåligt. Jag är en väldigt extrovert person, ”obotligt social” som jag själv beskrev mig som i min tinder-profil. Jag mår jättedåligt av den här corona-isoleringen och det har fullständigt kommit ikapp mig.
Jag vet att vi måste hålla ut, ta vårt ansvar, kämpa och så vidare. Jag vill inte ha några moralkakor eller kommentarer om att ”man inte får klaga”. Det måste få vara okej att klaga, gråta, böla och vara ledsen så länge man sköter sig och tar ansvar för den rådande situationen. Jag känner att jag håller på att gå under. De senaste veckorna har jag ifrågasatt hela min person och ibland gråter jag för att jag inte vet vem jag är längre. Jag orkar inte gå upp morgonen, vad är meningen liksom? Jag vill inte prata i telefon för jag har inget att säga och känner mig tråkig. Jag känner mig dålig och tycker att jag har allt färre ”lyckade tillfällen” med barnen och börjar ifrågasätta mig själv som mamma och om jag verkligen är bra på att vara ”mammaledig”. Jag känner mig avtrubbad, grinig, ledsen och ibland känns det nästan som jag drabbats av PMS. Jag är trött, orkeslös och deppig… men inte hela tiden, även om det deppiga har tagit över på sistone.
Jag läste lite om isolering och extroverta människor igår. Extroverta människor hämtar energi från socialt umgänge med andra och klarar därför isolering dåligt. Det är alltså inte konstigt att jag känner mig trött och orkeslös. Det jobbiga är ju bara att jag inte vet vad jag ska göra åt det…
Victor har börjat jobba igen, men som tur är så jobbar han fortfarande hemifrån så idag tog vi en promenad. Det kändes så bra 🙂
15 Comments
S
Jag och mina tjejkompisar hade en MessengerAW. Tyckte själv det kändes lite knäppt innan och är ingen telefonmänniska men jag sminkade mig och tog med en öl och anslöt och vi hade supertrevligt trots att det är en konstigt grej. Kanske försöka ge det en chans? Det är bättre än inget och känns det dumt kan man leka loss med olika roliga filter så börjar man fnissa åt det tillslut 🤣
Marina
Inte kul att du blir sämre o sämre. Klart att du får klaga, någonstans måste det dåliga pysa ut. Själv är jag mer åt det introverta hållet och just nu sjukskriven för utmattning så för min del räcker det att åka till affären sen är jag nöjd 😉. Det är mer mörkret som tar på mig. Bor längst ner i Skåne och har inte sett solen på länge. De tips jag har fått för att komma ur min depp är att röra på sig, helst en pulshöjare om dagen då utsöndras ju måbrahormoner. Ut och gå när det är som ljusast ute. Tar du d-vitaminer? Äta regelbundet och bra mat, här blir d för mycket socker för att pigga upp 🍫. Sömn är också viktigt. Du vet säkert allt det där redan. Finns det något du tycker om att göra? Någon hobby som du kan snöa in i? Som gör att du kan uppehålla d negativa? Själv tycker jag om att skapa med blommor, trädgård, pyssel och bakverk. Blir lite som mindfulness för mig. Det jag bakar brukar jag ge bort till brevbäraren lr sopgubben för att det är kul att överraska andra positivt. Kan ju vara så att du behöver prata med en kurator? Tänker att det har varit en del grejer såsom flytt av bröllop och dop, oro över förlossningen i o med corona som skapat en obalans i din kropp? Känslan att vara instängd i sitt eget hus och ha alldeles för mycket tid med sitt eget huvud. Blev säkert mycket flum här men jag hoppas att du snart mår bättre igen och vi kan slippa denna jäkla corona❤️
Lisa
Är inte extrovert utan trivs med lugn och ro och greja hemma (även om man blir galen oxh gråhårig ibland med två barn och ett tredje i magen, men dagarna går ju fort iallafall), däremot tycker jag det är pissjobbigt att inte ens kunna träffa min närmaste familj (utöver sambo och barn alltså) med gott samvete. Sån himla himla trist. Plus allt mysigt jag skulle vilja göra med min 4,5-åring innan bebisen kommer.
Jag har precis gått på graviditetsledigt från mitt jobb som sjuksköterska, just nu på covidavdelning, så jag vet ju varför vi behöver göra detta. Samtidigt som allt jag sett i år får mig att mer än nånsin vilja ta vara på livet och alla dagar. Det finns ju så mycket mer än covid som kan drabba mig eller familjen. Plus så sorgligt med alla gamla som fått dö utan att ha träffat barn och barnbarn på flera månader 💔
Det är verkligen tudelat, men vi får hoppas att det snart blir bättre och försöka vara tacksamma för det vi ändå kan och får göra. Tänk vilken mardröm om man typ bott i en liten lägenhet i typ London eller USA där allt är nerstängt?? 🙈😭😭
S
Tråkigt att känna så och jag känner igen mycket av det du beskriver om dina känslor. Jag kände så i samband med att jag fick mitt första barn och fick redan på i efterhand att jag hade fått en förlossning depression/babyblues. En förlossning depression kan visa sig på olika sätt och te sig helt olika och kan typ dyka upp lite närsom helst efter förlossningen tror jag, värt och kolla upp det om du inte redan har gjort det.
S
Jag funderade över samma sak faktiskt. Oavsett varför du mår dåligt är det värt att söka hjälp tidigare än senare. Jag hoppas du mår bättre snart❤️
KarinH
Jag tycker det blev riktigt jobbigt sen vi i november fick de ”hårda” restriktionerna att bara 8 får träffas & kyrkan stängde ner igen. Denna vända valde jag även att sluta gå till gymmet, hade gått en gång i veckan fram tills dess & har bara träffat mina föräldrar. Pappa är över 70.
Igår var det en tjej som samlade en massa tjejer från kyrkan på zoom & det gjorde faktiskt skillnad. Det var så skönt att se alla igen även om jag sörjer kramarna, men det gav så otroligt mycket mer än vad jag trodde att ses över zoom.
Jag kan bli så arg när jag ser folk som fullständigt skiter i restriktionerna. Var en bekant som skrev på insta om en spontantripp & då ifrågasatte jag i ett privat meddelande. Jag ser att han läst men jag har inte fått något svar.
Jag tycker det här är jobbigt men jag gör det för att kunna få nån slags ”normalt” liv tillbaka. Men det är jobbigt. Helt klart. Lider med dig Emma. Och du, du ÄR en bra mamma! Du älskar att vara hemma när du kan göra saker. Det vet vi både du & jag. 😘
Josephine
Jag mådde precis likadant med båda barnen i början. Leon föddes ju i december och man skulle undvika att träffa folk. Han hade dessutom kolik. Jag mådde så dåligt av att inte träffa folk! Så fort jag ”fick” börja gå till öppna förskolan så blev allt bättre. Med Elise är jag rätt säker på att jag fick en förlossningsdepression. Mådde piss länge och har inte helt återhämtat mig. Är helt förändrad sedan dess personlighetsmässigt.
Var inte rädd för att ta upp detta med din BVC-sköterska. Det kan röra sig om en förlossningsdepression och då ska du få hjälp innan det går för långt!
Matilda
Åh Emma jag känner så med dig. Är så fruktansvärt trött på denna Corona nu. Är ju också extrovert och saknar det sociala så mycket. Har inte alls koll på råden i Sverige men rent generellt har vi haft det hårdare i UK så tänker att vad vi gör borde funka. Vi har införskaffat typ allt som gör att man kan vara ute, inklusive våtdräkter så vi kan bada och köra SUP i vinter. Vi träffar vänner på lekplatsen de flesta helger och har picknick. Det njuter jag av. Visst klagar vi nog till varandra en del om hur jobbigt vi har det men det är skönt att få göra det med. Sen får man ju verkligen sänka nivån med. Något annat som verkligen fungerar för mig är att tänka på det jag har som är bra och känna tacksamhet. Även om jag tycker det här är piss så finns de många som har det värre, och det fungerar faktiskt. Jag tänker på att jag har trädgård, och inte blivit sjuk. Små saker men ja, det hjälper mig. Har även det senaste dragit ner på sociala medier för fick panik på att se folk göra saker när jag mest sitter hemma. Utökade städhjälp med, fasen vad stökigt det blir när man är hemma konstant. En dag blir det bättre. Du fixar det här <3
Linda
Hej! Måste skriva nåt. Jag känner igen mig i mkt av det du skriver. Har en månad kvar av min väldigt efterlängtade föräldraledighet, som jag känner bara har försvunnit. Samtidigt har det varit mörkt grått och snart kommer jul och nyår…Har också svårt att motivera mig att gå upp och det som tidigare muntrade upp mig gör det inte längre, vilket ger mig ännu mer skuldkänslor, eftersom barnen fortfarande tycker livet är toppen. Vi är iaf många i samma båt, det ger mig lite tröst. Ta hand om dig 🧡
Gittan
Jag känner samma sak. Är föräldraledig och vart hemma sedan början av februari ( minstingen född i slutet av feb). Inget blev som man tänkt sig och blir bara deppigare för varje dag som går känns de som. De stora ( 7,5 och 5,5 år) har jag så dåligt samvete över. Va så mycket vi skulle göra men istället är vi bara hemma jämt. Träffar ingen, har inte sett mina föräldrar eller syskon på 2 månader. Träffas annars varje vecka. Pratar mycket i telefon men är inte samma. Och alla missar en så ”viktig” del av vår minstas första tid i livet.
Samtidigt som jag känner att vi måste leva såhär, vi har inget val och är ändå tacksam över att vi fått vara friska 🙏🏽 Men jag hoppas så att allt de här får ett slut snart. Jag saknar allt som man tidigare tog förgivet.
Hoppas du mår bättre snart 💕
Nina
Hej Emma!
Det låter som att du har blivit deprimerad. Har du en bra vårdcentral som du kan ta kontakt med? Det låter som att du behöver söka hjälp.
För att ge dig lite energi kan jag rekommendera att boka in virtuell fika med några kompisar, bestämma tid med en kompis då du tar en promenad och samtidigt pratar med en kompis eller något annat som gör att du får sociala kontakter och energi.
Stina
Vi har en kompisfamilj där våra barn går på samma avdelningar på förskolan och vi har blivit goda vänner med familjen. Vi ses ute och grillar korv mm. Man får ut mycket av sånna stunder.
Kanske börja något eget projekt hemma? Nån ny hobby?
Finns det träningspass ute på ditt gym?
Cibdol
Jag hoppas att allt kommer att bli okej snart! Fortsätt så.
Jennie
Du är inte ensam! De kunde lika väl ha varit jag som skrev detta inlägget för jag känner precis som du. Jag har mått såhär sedan jag blev gravid med mitt andra barn (för 5 år sedan) de hände något med mina hormoner då och jag blev som en annan person, lyckligtvis så mår jag bara såhär vid mens och ägglossning nu och de suger ju såklart men är iallafall bättre än att må dåligt varje dag som jag gjorde i ca 3 år.
Jag brukar ta vara på dom stunderna jag mår bra och sen acceptera dom stunderna som jag mår dåligt, känna att det är okej att vara självisk en stund och bara ligga med datorn i knät eller what ever tills hormonerna lagt sig lite, barnen mår iallafall bättre av att ha en mamma som har vilat en stund än att ha en stressad, ledsen eller arg mamma. Vi mammor gör så mycke för våra barn varje dag och vi gör alla rätt och bra på våra egna sätt och vi lägger ofta skuld på oss själva för småsaker, något av de viktigaste för barnen är att mamma mår bra:)
Jag brukar prata med mina barn (4 & 6 år) och säga när jag känner mig stressad och att jag behöver en stund för mig själv, de brukar bli bra.
Jag hoppas att du hittar ett sätt som funkar för dig Emma!
Jag önskar alla ett ljust och lyckligt 2021!
Hanna
Tycker du borde prata med någon professionell/sjukvård om ditt mående. Kanske kan hjälpa! Min kompis fick problem med sköldkörteln efter hon fick barn och märkte det genom att hon blev väldigt deppig och orkeslös, kanske värt att kolla upp dina värden?
Kramar