Hur länge måste man vänta med att dejta efter separation?
Skäms, skäms, skäms alla ni separerade kvinnor som träffat en ny! Ni ska ju ligga i fosterställning och kvida av olycka! Det var ungefär det jag fick höra när jag gick på min första dejt efter nästan exakt 6 månader som singel. Jag tycker det är ganska galet faktiskt. Hur länge ska man deppa innan man får lov att gå vidare? Och är det någon skillnad på hur länge man ska hänga läpp beroende på hur förhållandet tog slut? Jag menar, om man som i mitt fall blev dumpad, borde jag deppa i min ensamhet längre för att det inte var jag som gjorde slut? Hur är det om ens partner går bort? Ska man leva ensam ännu längre än 6 månader då? Och är det samma regler för män som för kvinnor?
Jag ska säga helt ärligt att jag BRYR mig INTE! Men jag tycker ämnet är intressant! Hur tänker en människa, oftast en kvinna, som säger så till en annan kvinna? Förmodligen inte alls, men personen har definitivt för lite roligheter i sitt eget liv eftersom den hinner bekymra sig om mitt dejtingliv. Jag har inte haft bråttom ut i dejtingvärlden. Jag har gjort exakt det som jag känner för exakt när jag känner för det och steg för steg så tog det mig dit jag är idag och nu är jag redo! Jag har lämnat sorg och krossade drömmar bakom mig, jag ser en ny framtid framför mig och vägen dit kommer bli kul!
Finns det fler enastående singelmammor därute som läser min blogg? Presentera er gärna! Hur länge har ni varit singlar och när kände ni er redo för att dejta?
14 Comments
Liniz Travel
Alla gör väl som de själva vill…. vissa går ju vidare innan de separerar?! Du följer ditt hjärta!
Önskar dig all lycka till!!!
Stor kram
Therese
Varken singel eller mamma, men tycker du resonerar helt rätt 🙂
Maja
Ja, jag är ju en enastående singelmamma ? Jag tänker att anledningen till att du går vidare är för att du mår bra med dig själv! Det har ingenting med ditt ex att göra! För min egen del så tog det längre tid att gå vidare. Jag träffade en man cirka ett halvår efter separationen, men jag var inte alls redo och backade några mil efter det. Sen har jag dejtat olika män till och från, men jag måste erkänna att det ju är ett hinder att finna tid att dejta när man är ensamstående på heltid. Har jag en ledig kväll så återhämtar jag mig gärna eller träffar vänner, så att dejta tar ju mycket längre tid när man har barn. Mannen måste tidigt känna sig redo att träffa sonen för att det ska funka och män i min ålder (26) har i princip just börjat fundera på familj, så där är jag några mil före. Men om du finner tiden och mår bra i dig själv så tycker jag du ska dejta järnet!!! Ingen annan kan avgöra vad som får dig att må bra och jag tycker du ska våga satsa igen. Det är så lätt att man stänger in sig och deppar ihop, och jag ser det bara som ett sundhetstecken att du dejtar igen! Önskar faktiskt att jag var lika pepp ? Kram på dig och heja dig! ❤️
Jacke Freitas
Eu já sofrir muito por conta de fins de relacionamentos e realmente acho que deve seguir em frente quando se sentir segura. Não importa se isso levou uma semana ou 1 ano. Se vc sente vontade de conhecer alguém então esse é o momento. Eu estou torcendo por vc.
Therese
Hej Emma! Jag har följt dig till och från i över 6 år nu, vi fick våra första barn ungefär samtidigt & du följde min blogg på den tiden. Min förstfödda heter Benjamin & min blogg något i stil med mhiloy, vet inte om du minns? ?
Jag har sedan den tiden fått en till son (han är 3 år nu), gift mig & nu även separerat ? Så jag är också en enastående singelmamma för tillfället ? I vårt fall har vi växt ifrån varandra & kärleken är slut, så det var ett gemensamt beslut. Vi kom väl fram till detta för några månader sedan. Nu är skilsmässopapprerna inskickade & jag får nycklarna till min egna lägenhet den 1:a februari ? Är så lycklig för att jag ska få bo ensam, tillsammans med mina barn då! Är övertygad om att livet bara kommer bli bättre, även fast det inte varit ett lätt beslut & jag tänkt på detta i flera år..
Just det här med att dejta efter separation verkar vara ett så jävla känsligt ämne! Särskilt om du är kvinna! Men som i mitt fall, jag förlorade kärleken till min dåvarande för flera år sedan, så vad fan ska jag sitta hemma & deppa? Eller vänta på att tiden ska gå för att jag inte ska stämplas som en, ja jag vet inte..? Jag tycker du gör heeeelt rätt, gör vad fasen du vill, bara du mår bra ???
Elisabeth
Hej! Jag tycker inte att det handlar om man är kvinna eller man, det ska vara lika anser jag. Men jag tycker att om man har barn ska man vänta innan man presenterar denna nya man/kvinna för barnen. Jag blir lite trött på många med barn som snabbt separerar, hittar en ny, flyttar ihop och skaffar ett nytt barn inom loppet av ett år typ.
Bara för att man själv som vuxen har gått vidare så betyder inte det att barnen har gjort det. Däremot om man dejtar när man inte har barnen, alltså att barnen helt och hållet hålls utanför så tycker inte jag att det finns något som bestämmer om hur tidigt eller inte. För som sagt så kan man ju ha gått vidare mentalt innan separationen är klar.
Elin
Förstår inte varför man ska ens tänka på hur lång tid efter separationen det gått! Jag träffade min drömprins 2månader efter separationen. Men håller helt med dig om att det är ett intressant ämne!
Johanna
Hej! Jag har precis börjat följa dig, läste din blogg för några år sen men tappade sen av det liksom men har nu börjat igen. Jag har en son på 4.5 med en pappa som jag separerade från när sonen var drygt ett år. Inget kul beslut men det fanns ingen kärlek, han prioriterade dator och mobil, såg oss inte alls, ja för att göra historien kort- jag har aldrig tvivlat på det beslutet. Idag är han en jättebra pappa och vi har delat vårdnad och en utmärkt relation. Kan ses ihop med sonen, träffa våra respektive ex-svärisar osv. För 2.5 år sedan träffade jag en kille som visade sig bli min stora passion och jag blev gravid direkt, inte vad jag önskade eller egentligen ville DÅ men jag tänkte att kärleken löser allt. Tyvärr blev relationen snabbt destruktiv. Han var svartsjuk, elak, förminskade, hade en tuff uppväxt som han inte bearbetat och jag blev slagpåse. Efter lång tid med psykiskt våld och ett antal uppbrottsförsök från min sida, även polisanmälan så har jag nu äntligen sen ca 4 månader levt själv med barnen på deltid. jag släppte in honom gång på gång för det fanns fortfarande starka känslor och han fick bo i gästrummet. Det är nog typ 9 månader sen vi kallade oss ett par och i höstas tog jag det slutgiltiga beslut att inte låta honom få en chans till efter att han kallat mig cp-skadad för han tyckte jag hade en tråkig ton (???). Jaja. Jag går i terapi nu hos Alternativ till våld sen några månader och även om jag fortfarande inte är helt över honom Så hjälper det mig att tvinga mig att gå vidare. Han är väldigt ångerfull och ber om en sista chans (igen) men jag försöker stå fast vid mitt beslut.
Känner mig misslyckad som har två barn med två pappor och lever själv MEN båda männen är fina pappor även om relationerna inte höll. I sina föräldraskap har jag full respekt för dem (även minstingens pappa som avgudar sin son, det var bara mig han behandlade som smuts eftersom han insett i SIN terapi nu att han anser kvinnor stå lägre än honom i rang).
I förra veckan vågade jag mig ut på en dejt. Oro förstås och med känslan av att jag egentligen kanske inte borde träffa någon än. Eller nånsin för jag vet liksom inte hur man har en fungerande relation känns det som. Men dejten var verkligen lyckad, varade nio timmar och han var den snällaste av killar med ett fint hjärta och fick mig verkligen att må bra. Vi ska ses igen- men jag skyndae långsamt och har inte bråttom alls.
Nu blev det en lång utläggning här men du delar så öppet med dig av ditt liv så jag tänkte jag delar också med mig nu. Jag är 31 år, från Öland och du är en förebild för mig att även jag betrakta mig själv som enastående ♡ kram
Karin H
Jag var inte singelmamma då, men när jag skilde mig var jag inte redo att dejta. Jag träffade mitt x när jag var 15 plus att det de sista åren blev psykisk misshandel så jag behövde komma på vem jag var & tyckte.
Jag träffade mitt livskärlek ganska precis 6 månader efter. Då tyckte jag att det var för tidigt, inte pga separationen utan för att jag inte var på banan med mig själv. Men han var så rätt, jag såg det direkt. Vågade trots allt & idag har vi ju vår dotter. ?
Gittan
Jag tycker oxå det är upp till var och en. Alla är olika och ingen reagerar på samma sätt som någon annan. Det finns inga rätt eller fel. För övrigt tycker jag att vi i dagens samhälle lägger på tok för mycket tid på att lägga oss i vad alla andra gör och inte gör. Jag anser att man gör det som känns bäst för en själv och framförallt gör det som man blir lycklig av.
Själv träffade jag mannen i mitt liv 5 månader efter jag och exet gått skilda vägar. Idag 8 år senare har vi hus och två barn snart 6 år och 3,5 år. Tänk om jag tvekat..
Sanna
Jag var bara 15 år när jag träffade dotterns pappa, och vi var tillsammans nästan i ett år. Trots den korta tiden och trots vår unga ålder, jag 15 år och han 18 år så hann vi dock med mycket. Vi hann planera för en gemensam framtid, förlovade oss och efter drygt nio månader ihop fick vi besked om att jag väntade barn. Vi såg verkligen ljust på framtiden ihop till en början, men någonstans antar jag att han blev rädd..
Strax innan vi skulle fira vår 1 års dag, åkte han på en kryssning tillsammans med sin familj (sin mamma och hans syskon) och några av hans kompisar. Tanken var att jag till en början skulle följa med, men efter beskedet om att jag väntade barn valde jag att vara hemma. Det kändes inte tryggt att gå in i en miljö full med alkohol. Han övertalade mig om att han skulle få åka ändå, det skulle vara hans sista resa med hans familj, innan vi skulle bli en egen. Jag lät honom åka och firade valborgsmässoafton på en alkoholfri fest med en gammal barndoms vän i stället.
Dagen efter fick jag ett samtal från honom, och jag märkte direkt att något var fel. Han försökte övertala mig om att fallet inte var så, men jag reagerade på att han helt plötsligt ville att jag skulle komma till honom i stället. Vi hade nämligen tidigare bestämt att han skulle komma till mig. Han lät även konstig på rösten och efter mycket om och men sade jag till sist rakt ut lite halvt på skoj; vill du göra slut eller? Han besvarade det med att han ville att vi skulle prata om det när jag kom hem till honom. Men jag sade till sist att jag inte tänker komma hela vägen dit, för att se honom dumpa mig, och sen bli fast på bondvischan (han bodde utanför stan). Till sist erkände han att han varit otrogen på båten och träffat en annan. Han bad mig göra abort och jag sade ifrån direkt. Han envisades och sade att han skulle ringa upp om en timme på nytt för att se om jag kommit på andra tankar. Han ringde upp en timme senare och jag var mer besluten än någonsin om att behålla min kommande dotter.
Sveket var enormt för mig, och det tog två år innan jag kunde släppa honom helt. De största sveket var att han under kvällen medvetet hade tagit av sig sin förlovningsring och öppet raggat på andra. Allt medan jag satt där hemma med vår dotter i magen väntades på honom.
Under graviditeten sökte jag stöd från alla möjliga håll, och mötte en fantastiskt kille online. Han bodde på andra sidan Sverige, men vi bestämdes för att träffas. Vi blev snabbt tillsammans och han var ett otroligt stöd för mig särskilt när dotterns pappa var så frånvarande och inte brydde sig alls. Killen jag träffade mötte jag bara 3-4 gånger, då avståndet i mellan oss var så pass långt att vi inte kunde träffas oftare. Han var dock beredd att lämna sitt hem och flytta över hit till mig i Norrköping. Men det hela blev för mycket för mig och jag brottades med känslor för dotterns pappa, och de faktum om att min dröm om en kärnfamilj var över.
I samma veva började även dotterns pappa höra av sig mer. Han började visa intresse för mig på nytt och pratade mycket om att han saknade mig, och att han ville att vi skulle bli en familj och försöka på nytt. Till sist kom jag till ett stadium där jag kände att jag var tvungen att chansa och ge det hela ett försök. Dottern har inget minne utav det då hon bara var några månader gammal. Men jag gav dotterns pappa en ny chans, och lämnade killen jag träffat och berättade sanningen. Han blev ledsen men förstod mig ändå och lät mig gå.
Försöket med dotterns pappa började dock bra, men bara efter någon månad tog det slut på nytt. Han tyckte att jag var frånvarande och inte som förr. I själva verket hade jag otroligt svårt att lita på honom, och det hela gav resultat i att han till sist gav upp och lämnade mig på nytt. I efterhand är jag glad att jag åtminstone gav det hela en chans till, då kan ingen säga att jag inte försökte. Samtidigt lärde det mig en gång för alla att vi inte var rätt för varandra.
Killen jag dejtade har jag inte träffat något mer sedan dess. Vi har haft ytterst lite kontakt på sms genom åren, men mer än så har det inte varit. Han kommer dock alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, då han var det där stödet som jag så gärna behövde och önskade att dotterns pappa hade varit. Han var den första (förutom jag själv) som kände och delade dotterns första sparkar med mig. I efterhand har jag även hört att han träffade en annan tjej, förlovade sig och flyttade ihop. I själva verket tror jag att han var en riktig keeper, men att han helt enkelt kom in fel tid i livet för mig.
Efter mitt andra försök med dotterns pappa tog jag en paus från kärleken. Träffade ingen på drygt två år, utan valde aktivt att fokusera på dottern och mina studier. Tog upp dejtade igen efter det och träffade en kille till och från under flera års tid innan vi till sist gav upp om varandra. Vi tyckte bägge om varandra, men av olika omständigheter var det helt enkelt inte rätt. Nu är jag åter igen singel och drömmer om kärleken och den rätte.
Kram Sanna
Johanna
Vilken styrka du besitter ♡ din dotter har tur som har dig. Tack för du delar med dig!
Lilith - Livet efter Borderline
Det känns så typiskt avundsjukt att ha åsikter om när/var/hur det är rätt att börja dejta igen. Det gör man när man är redo för det och det är olika för alla. Själv har jag varit singel sen augusti 2017 och kände mig redo rätt tidigt att dejta igen, men inte förens nu har jag mött någon jag kan tänka mig att träffa och som jag gått på dejt med. Ser fram emot att se vad som händer med honom.
elisabet
Jag slutar aldrig att förvånas över att ”folk” orkar ha så många åsikter om hur andra ”ska” leva, och vad som är samhällets normer.
jag tror att det är skillnad på synen om att dejta efter separation, när det gäller man och kvinna.
Jag tror också att det anses ”desperat” av många om det är den som blivit lämnad som dejtar snabbt.
Om den som lämnade dejtar snabbt tror jag att det kan vara andra åsikter.
Också efter ett dödsfall finns det massor med åsikter med när den som blivit ensam börjar dejta igen.
För vissa funkar det direkt, andra behöver lång tid, vissa vill leva ensamma resten av livet (min mamma t.ex, som gjort det valet själv)
Alla är helt enkelt olika, och det viktigaste är att göra det som känns rätt för en själv.
Jag tycker att du har ett bra och klokt tänk!!!