Gråta ut för första gången

Igår var det en jobbig dag, en dag fylld av tårar och saknad. Igår var dagen då min älskade mommo gick bort i cancer. Jag har fortfarande inte vant mig vid tanken att hon inte kommer tillbaka, hon har ju alltid funnits där för mig. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och saknar henne. Ibland när jag bloggar om barnen så kommer jag på mig själv med att tro att mommo ska läsa och skicka meddelande till mig att hon har läst det där gulliga som någon av dom har gjort. Min mommo gjorde nämligen alltid det, antingen kommenterade hon direkt på bloggen eller skickade meddelande. Jag saknar det… jag saknar hennes meddelanden, hennes röst, hennes skratt, hennes kramar… jaa allt… det är jobbigt.

Jag fick aldrig tiden att sörja min mormor under förra året. Mitt liv kantades av nya olyckor och tillslut var jag på botten. Jag kände verkligen hur långt ner på botten jag var och hur jag tog alla mina krafter för att vända det. Det har varit så jobbigt, så mycket jobbigare än vad jag ens förstod då. Jag tror inte jag hade klarat det om jag verkligen hade tänkt efter, då hade jag gått under antagligen.

Igår var första gången jag kunde släppa allt och bara gråta utan att tänka på hur mycket energi mina tårar skulle ta ifrån mig. Jag har nämligen inte vågat känna efter hur ledsen jag är för jag varit rädd för att bli helt slut efteråt och det hade jag inte råd med. Jag skulle ju sköta två heltidsjobb, hus och vara både mamma och pappa samtidigt, då finns det inte tid eller utrymme att gråta, sakna, sörja eller vara ledsen. Men igår grät jag utan att vara rädd. Barnen var inte hemma och jag behövde inte spara på någon energi. Jag grät mot Victors axel och han tog hand om mig, pysslade om mig, fixade mat, hämtade papper och såg till att jag kunde släppa allt annat. Jag har tur som har honom. Nu finns det utrymme för mig också.