Första gången i en vattenpöl
Häromdagen när vi skulle hämta Isadora på förskolan fick William syn på en vattenpöl som han gick och ställde sig i. Han bara stod där, plaskade inte, utan bara stod och kollade på vattnet. Efter en liten stund började han försiktigt stampa och man kunde riktigt se hur fascinerad han var! Kort efter det springer två äldre förskolebarn till samma vattenpöl och hoppar jämfota allt vad dom kan i samma vattenpöl. Vattnet stänker åt alla håll och kanter så jag lyfter undan William (mest för att han inte skulle bli helt nedskvätt) men han hade redan fått mersmak, så när vi hade hämtat Isadora gick han loss ordentligt på en vattenpöl! Lilla älsklingen, sååååå himla härlig!
Och här kommer en liten videosnutt också – alltså skrattet!
Det får mig att tänka på när Lucas plaskade i en vattenpöl för första gången. Han gillade ju inte att bli smutsig så för honom tog det ett litet tag innan han testade på en vattenpöl första gången. Jag tror han var i Williams ålder faktiskt 🙂
6 Comments
Johanna
Hej Emma 😊
Jag har ett ämne som du gärna får göra ett inlägg om.
Hur delaktiga barn får vara i sina liv /hur man kommunicerar med sitt barn / hur man klarar av saker utan bråk.
Det är såhär, min dotter fyller snart 5år och vi har alltid haft det harmoniskt hemma. Visst händer det att vi bestämmer att nu gör vi såhär, men oftast är vi alla med på tåget. När det blir en situation då vår dotter inte vill så säger vi inte ”kom nu annars går vi” eller tar henne under armen och går mot hennes vilja. Vi brukar fråga henne varför hon inte vill, vad hon tänker på och hur vi kan göra för att ta oss framåt.
Nu till kruxet. Vuxna i min närhet, alltså folk i mina föräldrars ålder 50+, säger att vi är för mesiga. Vi ska säga till vår dotter ”nu är det såhär punkt slut. Det ska inte gå att kompromissa. Tex. Barnet vill inte hem från dagis = säg åt henne, nu ska vi hem och bär henne till bilen. Visa att föräldern bestämmer.
Men när vi nån gång provar den metoden så leder det bara till storbråk och skrik utan slut. Till slut får vi avbryta det med kramar. Jag känner att vi då helt och hållet tar bort hennes rätt till en röst, hennes känslor osv.
Den första gången en viss situation uppstår kan det bli bråk men i efterhand diskuterar vi vad som hände med vår dotter och ofta har hon kloka råd att ge om det skulle hända igen. Nästa gång det händer så går det lite lättare.
Men jag har så svårt att få höra att jag är mesig 🙈 jag känner liksom att det här är vår familj, vi gör som vi vill. Jag kommer nog aldrig bli superkonsekvent. Jag vill vara medveten om att min dotter också har känslor och upplever saker. Att när jag hämtar henne på dagis så är hon mitt uppe i en superrolig lek och vill inte hem, jag kan tänka mig att vänta en stund så hon får avsluta. Eller att hon blir ledsen/arg och det är helt okej att bli det. Jag kan hjälpa henne på med ytterkläderna och faktiskt bära henne till bilen utan att jag har attityden ”det är jag som bestämmer” eller ”nu är du dum”. Jag säger snarare ”jag förstår att du är ledsen, det är inte kul när mamma kommer och hämtar dig”.
Jag tänker att vi inte formar /bestämmer vem eller hur vår dotter ska bli, vi kan bara stötta henne. Hårda ramar, om dem inte behövs, är dem nödvändiga? Varför ska barn lyda?
Är jag ute och cyklar? Jag har ingen annan än 50+ att fråga. Det sägs ju att varje generation gör lite skillnad, lite bättre, är det här något sådant som de äldre inte förstår sig på 😂
Flummiga funderingar 😂😂
Kram 💖
Anna
Jag tänker att om man har barn som inte vill eller kan göra som man ska och inte heller kommer dit genom diskussion osv så måste man vara hård och bestämma. Jag har tre helt olika barn och med två av dem skulle er metod funka. Men den tredje funkar inte så. Där måste barn ska lyda tillämpas, annars har vi kaos.
Anna
Jag tänker att det inte är antingen ”sträng” eller ”mesig”. Man kan vara ”firm” och samtidigt ta hänsyn till barnens känslor. Bekräftelse kommer man långt med. ”Jag förstår att du vill stanna i lekparken, vi har haft väldigt roligt. Nu ska vi gå hem, det är dags för middag. Vill du cykla eller gå hem?” Tipsar om Biglittlefeelings och Ourmamavillage på insta. Toppenkonton!
Johanna
Jag förstår hur du menar Anna 😊
Jag blir bara så osäker om jag är helt ute och cyklar när vi inte alls är (eller behöver) vara sträng mot vår dotter medans våra äldre i familj /vänner säger att vi behöver vara det. För dem verkar det finnas noll utrymme för att ”ge och ta” utan att då har barnet manipulerat sin förälder och föräldern måste visa vem som bestämmer 😅
Tack för tips på insta konton, ska kika in dem 😍
Anna
Jag förstår! Personligen lyssnar jag inte alls på folk som har åsikter om min föräldrastil. Jag känner själv att jag är på rätt spår när jag hanterar mina barn med bekräftelse och känsla och när jag ibland inte orkar och bara ”kör över” så känns det inte alls bra. När jag någon enstaka gång fått något oönskat ”tips” har jag bara sagt ”så gör inte vi”. Känns det inte bra för mig känns det förmodligen ännu värre för barnet.
Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv
Så gulligt ändå. Det där små upptågen i livet, att få utforska livet.