Begravd i alla känslor
Jag känner inte igen mig själv just nu. Det känns som att hela jag är begravd under alla mina känslor. Jag är ledsen, jag är arg och jag är inget. Jag kan inte sätta ord på allt jag känner och det är svårt att hitta vägen ut. Jag känner fortfarande paniken bubbla upp och jag letar efter något att all fast vid. Ibland känns det som att någon har kastat ut mig mitt i havet och jag kämpar med att simma och hålla fast i min flytmadrass som är huset. Om jag bara får behålla huset, då kommer jag komma i land.
Jag är glad att jag har mina barn, men barnen är inte min livlina, jag är deras livlina. Jag måste klara mig ur det här för deras skull. Jag måste försöka komma i land för deras skull, men just nu känns det som att jag är så långt ifrån land att jag inte ens har land i sikte.
Jag känner mig ensammast i världen trots att ensam är det enda jag verkligen inte är. Jag har massor av vänner som skickat meddelande till mig, erbjudit hjälp och stöd och jag har inte ens svarat. Jag känner inte igen mig själv. Jag vill ha hjälp och hjälp är allt jag önskar just nu, men jag vet inte vad jag vill ha hjälp med. Eller så vill jag ha hjälp med saker som ingen annan kan hjälpa mig med… Jag önskar att någon kunde gå igenom mina känslor med mig så att jag slapp bära dom själv. Men jag måste gå igenom det här, det finns inga genvägar…
Ikväll ska jag svara alla mina vänner och läsare som mailat mig. Jag är så himla tacksam att ni finns och att ni står ut med att jag är lite konstig ett tag. Jag kanske inte vet vad jag vill, jag vill förmodligen träffas för jag vill inte vara själv men jag kanske inte orkar även fast jag egentligen hade behövt…
6 Comments
A
Boka in ett möte med banken. Ta hjälp av vänner som har vänner som jobbar inom bankbranchen så kanske du får svar på dina frågor gällande huset.
Sandra
Har du funderat på att prata med någon som kan hjälpa dig reda ut dina känslor? Vårdcentralerna brukar ha kuratorer, eller så kan man prata med en präst. Det är tungt att bära allt ensam. Du kommer klara dig galant. Det är jättesvårt att inte få svar på sina frågor av den man älskar mest, har varit där och jag ångrar idag att jag inte sökte samtalsstöd under den perioden. Jair kanske inte vet själv ens varför han känner såhär och det kan hända att han längre fram kan ge dig svar. Men du behöver reda ut dina egna känslor med någon som är utbildad och utomstående. Stor kram!
Emma L
Lider med dig, måste vara ett rent h-vete att gå igenom allt detta! Det kommer ordna sig, det gör det alltid på ett eller annat sätt – låt det bara ta den tid det tar och jobba med känslorna istället för mot dom. Inget ont som inte har något gott med sig heter det ju, sen vad det goda är det får tiden utvisa ❤
C
Vem är jag att säga att det löser sig? Sittandes med min man, 2 barn, villa?
Men vet du vad jag har kämpat mig hit. Jag har genomgått en helvetes depression med suicidförsök. Jag har pratat med kbt, psykakuten, tagit starka mediciner, tappat matlust, livsglädje, ork etc. jag orkade gå till jobbet, få ett andrum, dock på ett annat sätt än innan.
Jag såg inte ljuset alls, jag orkade inte. Allt var hopplöst. Men tack vare min kbt så började det vända. Det tog 1-1,5 år innan jag kände det. Men till slut!!!!
Vid mina graviditeter började jag få samma symptom, anar att allt handlar om en hormonbalans i min kropp. Men oavsett så fick jag hjälp med medicin, samtal etc. Vart vill jag komma? Jo ta hjälp av samtal den är ovärderlig, du Har stöd av dina barn (som ger livet en mening), prata öppet (det hjälpte mig). Jag tror din blogg hjälper dig mycket, ett andrum att få prata ut.
Du kommer finna meningen med allt. Jair kommer vara viktig då han är pappan till barnen. Men inget säger att du kan hitta en minst lika viktig person som tar dina barn under sina vingar.
Det finns en mening med allt, och du kommer gå stark…om inte starkare ur detta!!!
Laura
Förstår att du mår dåligt och förstår att din värld gått under nu. Jag vet att när vi skriver att det blir bättre och att du kommer bli stark igen så är det som om det går in genom ett öra och ut genom det andra. Det är inget du kan ta till dig nu när du befinner dig i en livskris. Jag förstår att det är jobbigt att du inte får svar på dina frågor från Jair. Du kanske funderar över vad som gick fel. Gjorde du något fel? Kunde du gjort något annorlunda? Exakt VAD är orsaken till att Jair vill separera. Jag tycker att det är fegt(ursäkta Jair) men något svar borde du ju ändå få.
Det jag vet är du kanske aldrig kommer få svar. Och det känns för jävligt! Även om du skriker och gråter för att få ett svar så kanske han vägrar ge dig svar.
Det jag har tänkt på är att när kom han på detta? Var det i samband med när Ian åkte? Kanske att Ian lämnade ett tomrum hos Jair som gör att han inte vet vart han hör hemma? Kanske han befinner sig i en identitetskris och inte kan tänka klart just nu och i och med att Ian åkte så blev det ännu tydligare att han vill försöka hitta sitt rätta jag? Sorligt att det då ska gå ut över dig och er familj.
För skulle det vara så att han är deprimerad eller på annat sätt mår dåligt så måste han våga ta hjälp. NU. Innan det är försent.
För vad händer om han efter 3 månader kommer på att det är visst dig han vill ha. Att han just nu är i en svacka och inte kan tänka klart. Hur blir det då? För då kanske du mår någorlunda bra igen och kommer han med ett besked om tre månader att han vill försöka igen så kanske du gått vidare med ditt liv och då är det försent för er som familj.
Att separera är inget man bara gör sådär. Det är något man måste tänka på ordentligt för det kan få så stora konsekvenser att det förändrar resten av en människas liv.
Eftersom ni hade planer så känns detta som ett förhastat beslut.
Eller har det hänt något? Något som han vill skydda dig ifrån?
Du kanske skulle skriva ett brev till honom där du förklarar att han måste vara säker på sitt beslut för DU har bestämt dig att vara stark och gå vidare med ditt liv. Att du inte tänker sitta och vänta på att han kanske kommer ändra sig. För är det så att orsaken till separationen är att han mår dåligt så kanske ett brev där du förklarar att du går vidare, utan eller med honom så kanske han vaknar upp?
Kram!
C
Jag undrar om han är rädd för att ge svar då du i bloggen ändå skriver om väldigt mycket som händer i ert liv (självklart inte allt) och att han är rädd för att folk ska dömma honom. Det är ju redan väldigt många frågor om varför, särskilt efter att du hintade att något hänt sist när du var gravid. Tycker faktiskt inte det är något vi bloggläsare har att göra med, vi har ju inte varit med i er vardag och allt i livet är ju inte svart eller vitt och i bloggen ser vi allt från ditt perspektiv. Det är jättekul att följa dig genom stort och smått, lycka och doth, men i sådana här lägen tycker inte jag iallafall att man ska lämna ut den andra parten (han kanske funderat en längre tid, tyvärr pratar ju inte alla om sina känslor). Viktigare att vi finns här och stöttar dig oavsett anledning till beslutet och jag hoppas verkligen att du kan få ett svar, men känns inte som vi behöver få höra det (för alla inblandade parters skull, även barnens).
Kram och glöm inte att vi är många som finns här och hoppas framtiden blir riktigt bra för dig!!