Autopilot

Just nu rullar mitt liv på med mig som passagerare. Det känns ungefär som det är en autopilot som styr eller att bussen jag sitter på är självstyrande för jag gör ingenting, allt bara händer. Jag känner mig som en robot. Jag har inte ens full kontakt med mina känslor längre, men det är rätt skönt. Jag går till jobbet och kan fokusera utan att tänka annat. Efter jobbet hämtar jag barnen på förskolan och det är den enda stunden på dagen som jag känner mig riktigt levande. När jag är med barnen känner jag mig hel och lycklig. Det finns inget annat som jag verkligen behöver så länge jag har dom. Barnen är mitt mission i livet och det kommer dom alltid vara.

När jag inte är med barnen känner jag antingen ingenting, likgiltighet eller deppig utan förklaring. Jag sörjer inte Jair, jag saknar inte ens honom, men jag är fortfarande lite ledsen över det där med att få ett till barn. Det känns väldigt avlägset just nu och det gör inget om jag får vänta i ett par år, men helst inte allt för länge heller.

Nä nu ska jag sova. Jag tror jag håller på att bli sjuk. Jag känner mig febrig och har ont i halsen. Hoppas jag inte blir sjuk nu!