Dåligt samvete och känslan av otillräcklighet

Tänk att det är så lätt att fokusera på det man inte gör eller det man inte lyckas med, istället för det man faktiskt åstadkommer. Jag tycker att ända sedan jag blev mamma så har hjärnspöket ”dåligt samvete” varit konstant närvarande, ibland mer, ibland mindre, men det har alltid funnits där. Jag minns faktiskt inte att jag hade dåligt samvete eller kände mig otillräcklig så här ofta innan jag fick barn. I början var det såklart väldigt jobbiga känslor, men nu känner jag att det är något jag lever med och lättare skakar av mig. Jag har liksom förlikat mig med tanken att jag aldrig kan känna mig fullt tillräcklig och att det dåliga samvetet hälsar på ofta, men att jag inte behöver lägga så stor vikt vid det eftersom det alltid kommer vara så här. Det låter kanske lite deppigt, men för mig känns det skönt att ha accepterat känslan och inte försöka ”bli bättre” eller ”göra mer” hela tiden.

En annan sak som jag också har förlikat mig med är att jag inte kan hålla koll på allt längre eller ha allt i huvudet. Jag glömmer bort att nyttja rabattkuponger och ibland glömmer jag betala nån räkning, vilket är saker jag aldrig glömde förut. Ibland är mina veckor så intensiva att jag tänker att jag inte kan komma ihåg allt jag skulle komma ihåg, så jag struntar i det och hoppas att det där jag glömde ska dyka upp på nåt sätt. Victor har visat mig hur man gör för att sätta påminnelser i telefonen och det har gjort att jag inte glömmer lika mycket längre, men det jag glömmer nu får helt enkelt vara så. Jag kan inte komma ihåg allt på samma sätt som jag gjorde innan jag fick barn, så är det.