Deppig

Jag känner mig ganska deppig just nu. Jag kan inte riktigt sätta ordet på varför mer än att jag blir ledsen av att se barnen ledsna. Det gör ont att se mitt livs största kärlek fundera på saker som ett barn aldrig ska behöva fundera på. Jag önskar att jag kunde ta all den smärtan och bära den själv istället. Jag vet att det kommer bli bättre. Barnen kommer se att jag står kvar och dom kommer fina trygghet i den nya situationen också.

Jair hämtade barnen på förskolan idag för jag var och träffade min psykolog. Det var skönt att få berätta om allt som hänt utan att behöva filtrera bort något. Men när jag lämnade så fick jag med mig en rejäl tankeställare…

Nu ligger jag i sängen jämte världens gosigaste Lucas. Han bad mig specifikt om att jag skulle hämta honom när jag skulle lägga mig och det gör jag så gärna. Jag kramar om Lucas och känner hur jag egentligen hade velat gråta lite för att denna tunga känslan i kroppen ska lätta men det är som att tårarna är slut. Jag känner mig nollställd, inte glad men inte heller ledsen. Jag tänker rationellt på allt jag har att vara stolt över och känner mig glad inombords men glädjen når inte läpparna. När jag tänker på allt som är dåligt just nu så gråter jag en skvätt inombords men inte en endaste tår på insidan. Det enda som får mig på bättre tankar just nu är när jag är med barnen. Dom är mitt team och när dom är med mig så känner jag mig hel. Det är tur att jag har dom 🙂