Massor av minnen

Det är fortfarande svårt att förstå att mormor har somnat in. Jag tänker på henne hela tiden… Jag vill inte radera hennes nummer för det känns för definitivt på något vis. När jag ringde mormor började alla samtal med att hon svarade ”Hej lilla Memma!” och jag svarade ”Hej lilla mommo!”. Jag vill minnas alla detaljer. Sorgen har sakta börjat sjunka in nu. Tårarna verkar ha blivit färre men saknaden är fortfarande lika stor. Jag har tänkt mycket på minnen under denna helgen. Jag har så många minnen med mormor från midsommar. När jag var liten firade vi midsommar traditionsenligt tillsammans med mormor och morfar. Jag minns att vi åkte till Hofsnäs eller Ramnaparken i Borås för att dansa kring sången och jag minns särskilt hur jag och mormor höll varandra i handen när vi dansade och sjöng ”Prästens lilla kråka”. 

Jag minns hur vi band midsommarkransar och jag minns till och med vilka färger mormor använde i min krans, det var röda (rosor?), prästkragar och vacker blåklint. En midsommar hade jag fått ett ark med tatueringar och eftersom jag ville använda den fulaste först och spara den finaste till sist så hade jag tatuerat en stor spindel på handen eller om det var armen. Det tyckte mormor inte passade med min midsommarklänning, men det var inget att göra åt. Haha!

Åh vad jag saknar dig lilla mommo… Jag saknar hennes röst, hennes skratt, hennes åsikter och hennes råd. Min mormor har varit en av dom mest betydelsefulla människor i mitt liv. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade haft henne med mig genom livet. Jag är glad för all tid jag har fått tillsammans med min mormor, men jag är långt ifrån redo att låta henne gå… Men jag tror aldrig jag skulle bli redo heller. Vissa människor behöver man i livet och när dom försvinner så kommer tiden alltid att vara för knapp, oavsett hur många år man haft tillsammans.

Lucas och lilla mommo i höstas