Vikthets framför barnen
Vikthets framför barnen
Jag läste nyss ett superviktigt inlägg inne hos Fnulan. Hon skriver om den där ständiga kilohetsen som sker inför barnen. Hon berättar om sin egen relation till sötsaker och om hur hon omedvetet för över tröstätande på sin dotter. Har ni tänkt på det nån gång? Om ert barn är ledset för det har ramlat eller är argt av annan anledning, erbjuder ni dom något gott då? Jag ser hela tiden föräldrar som gör det så jag vet att Fnulan inte är ensam. Värst är när man gör det när barnet är ledset för att det har blivit tillsagt när det gjort något dumt tycker jag. Just detta är något som jag reflekterade mycket över innan jag fick barn och som jag har varit noga med att inte göra, men ibland så händer det såklart att Lucas ger upp totalt och blir superledsen för att blodsockret är i botten pga att han inte ätit. Då kan det hända att jag sticker till en banan eller så, men helst inte kakor eller sötsaker.
En annan sak som jag började tänka på för cirka 6 månader sen vad det gäller ”Vikthetsen”. Det var att sluta väga mig framför Lucas. Jag pratar sällan om min vikt framför honom, men jag vägde mig varje dag efter att Isadora föddes. Lucas är inte dummare än att han vill göra samma. Först reflekterade jag inte så mycket över det mer än att jag inte ville kommentera hans vikt på varken ett positivt eller negativt sätt. Jag ville vara neutral och läste bara glatt upp siffrorna oavsett vad det stod. Lucas förstod inte varför jag vägde mig, men barn är inte dumma, dom förstår mycket mer än vad vi tror och det var nog bara en tidsfråga innan han skulle förstå att det är viktigt för mamma vad hon väger.
Jag tycker det som Fnulan tar upp i sitt inlägg är så himla viktigt. Och jag tror dom flesta av oss har någon demon kring vårt utseende som vi inte vill projicera över till våra barn. Det gäller bara att man kan se på sig själv lite objektivt så att man förstår vad barnen ser och tar efter. Har ni tänkt på detta?
6 Comments
Nikiåå
Har aldrig erbjudit mat el sötsaker som tröst. Dock om vi går till frisören tex så kan hon få en fruktstång efteråt eftersom frisören bjuder på klubbor men vi säger att vi har eget godis. (Vi ger inte godis o läsk/saft). Väger mig inte framför barnen (knappt för mig själv heller) eller pratar om vikt o sånt heller.. vi har alltid valt att äta snacks o sånt på kvällen o inte framför dottern för då är de ju klart att hon med vill ha. Är ja sugen så håller ja mig men klart vi fikar el tar en glass ihop ibland för att det är gott o mysigt. Vi har precis infört fredags mys där dottern får ett juicepaket från barnmatshyllan (alla andra är tillsatt socker i!) samt så får hon tre JÄTTE SMÅ skålar med gott i. Hon får bestämma innehållet till viss del men de brukar vara lite torkad frukt typ dadlar o torkad mango (det älskar hon) samt lite popcorn eller ostbågar och några rutor choklad. Hon är 4 år nu o vi började med detta i samband med att hon fyllde 4 då vi märkte ett ”behov” av det nu.
Skolskurator
Ger inte barnen mat/sötsaker som tröst och pratar inte heller vikt eller kommenterar andras utseende med barnen.
Min 8-åring har fällt kommentaren att det är dåligt att vara tjock. Vi har då pratat med barnen om allas lika värde, att det är viktigt att äta bra för att må bra. Att det inte spelar någon roll om man är tjock eller smal, kort eller lång.
Våra ungar äter godis, fikabröd och dricker läsk. I MÅTTLIGA mängder!
Tror inte på att förbjuda barnen. Bara det gör ju att det blir ett stigma kring mat. Mat och sötsaker ska vara nyttigt och njutningsfullt.
Träffar allt för många barn/ungdomar i min yrkesroll som lider av komplex/ätstörningar….
Lisa
Viktigt inlägg! Jag tycker nog att vi skulle må bättre av att skippa vikthetsen allihopa! Det viktiga är hur man mår på insidan och inte kilona på vågen. Det är så lätt att fastna i det där. . .! Tror vi ska träna oss i att göra en snyggpose framför spegeln istället ?
Tessan
Jag ger inte mina barn sötsaker som tröst, men det kanske hör ihop med att jag själv inte tröstäter.
Något jag aktivt tänker på dock är att vara snäll mot min kropp inför barnen. Jag hade ätstörningar innan mitt första barn föddes. Min mamma var/är duktig på lägga negativ energi på sin kropp, & jag minns så väl hur det kändes i mig när jag var liten. Det vill jag inte att mina barn ska uppleva.
Jag kan väga mig ibland, men lägger aldrig någon värdering i vad som står på vågen. Jag pratar aldrig skit om min eller andras kroppar eller utseende inför barnen & försöker även tänka på att inte göra det framför mig själv heller. Vill inte ha det fokuset. Men det är ett aktivt arbete som sagt, jag får tänka på det ofta.
Linda
Hej fina!
Bra och viktigt inlägg. Har ingen vikthets men är väldigt noga med hur jag benämner andra personer och väldigt vaksam på om andra i hans umgänge gör det. Har aldrig lockat med godis på det sättet vad jag vet, men sedan finns det så klart tillfällen då man tagit till mutor av diverse slag. (Något jag absolut inte skulle göra innan jag blev mamma förstås!)
Fia
Jag har ju en 5 åring här hemma och jag har också börjat fundera på vad jag säger och gör. Vi har en våg och jag mäter mig med mått band. Min son tycker det är kul att väga sig, och andra grejer samt att mäta sig och sina grejer. Vet inte om jag tycker det är fel? Men jag har kommit på mig själv att kommentera hur smal han är. Och när vi ska på kalas eller annat så brukar vi ta på kalas kläder och ibland göra cool frisyr. Men jag har verkligen börjat tänka att jag inte alls borde göra någon grej av det få jag ofta säger ”Ska vi göra en cool-frilla nu när vi ska på kalas”, ”så snygg du blev i din nya skjorta” . Men å andra sidan varför ska man inte göra sig fin? Klurigt tycker jag!