Otillräcklig och dåligt samvete igen
När jag just tror att jag har hittat ett sätt att vara på för att känna att jag mår bra och att jag tillfredsställer mina barn så uppkommer något nytt som får mig att känna mig otillräcklig och dåligt samvete igen. Ni vet ju om att jag är iväg på utflykter nästan varje dag. Det är ett sätt för mig att andas och tanka ny energi, både tillsammans med barnen men också lite på egen hand eftersom jag oftast träffar någon annan förälder att prata med. Lucas brukar springa iväg och leka med andra barn eller prata med andra vuxna. Det spelar ingen roll om jag svansar efter för han brukar inte vara ett dugg intresserad av att prata med mig och kan till och med ignorera mig om jag försöker vara med. Det har jag tolkat som att Lucas är nöjd med utflyktsmålet och sällskapet på platsen och att han vill att jag ska släppa honom lite fri. När vi kommer hem sen brukar han tanka närhet och vill sitta nära på soffan eller prata mycket vid matbordet så då gör vi det. Jag trodde att jag hade hittat en bra balans som även passade mig perfekt för jag passar ju på att dricka en kopp kaffe medans Isadora sover och Lucas leker sprudlande glatt, men förra veckan sa Lucas något som gjorde att hela min bild över hur Lucas upplever saker och ting rasade…
Han sa nämligen till en som jobbar på öppna förskolan ”mamma bara pratar hela tiden”. Fyyyyyy så dåligt samvete jag fick! Och då ska ni veta att jag ALDRIG pratar i telefon när jag är med barnen. Det som händer då är nämligen världens stressmoment för Isadora skriker för att hon inte får äta upp telefonen och Lucas vill hålla i den och vara med och prata. Så därför vet jag att det Lucas syftar på är när vi är ute. När vi är hemma så pratar jag bara med Lucas. Men frågan är då, menar han det han sa? Menade han det bara just då eller menar han alltid det? Vill han att jag ska vara mer med honom, varför ignorerar han mig då? När han ropar på mig så kommer jag alltid om jag kan (dvs inte matar Isadora just då).
Jag har provat att fråga Lucas och då säger han att jag pratar mycket och om jag frågar om jag ska prata mindre så säger han ja, men nästa gång vi är ute så springer han ju iväg utan mig igen. Visst ibland vill han att jag är med och leker också och jag försöker alltid vara det, åtminstone en stund även om det är svårt för mig när jag har Isadora också. Men sen är jag ju desto mer närvarande när vi är hemma så det borde väl räcka? Usch, att det är alltid är något som får en att känna sig dålig….
19 Comments
Lin
Men det där kan ju vara baserat på den gången du stod i kassan och pratade om betalning av inträdet till xxx eller dylikt. Eller den gången Jair ringde om något och Lucas ville ha din uppmärksamhet på studsen. Här måste du nog ta det med en nypa salt. Vad är rimligt? Det verkar inte som att han vill ha dig hängandes i hasorna när han är på äventyr.
Emma - På Smällen!
Eller hur! Det tänkte jag inte ens på men så kan det faktiskt vara! Nej, han vill oftast inte att jag ska följa efter honom och det är ju han som springer ifrån mig 😛
Lisa
Jag tänker att det kanske bara betyder att Lucas har koll på vad du gör och var du är fast han leker? ☺ Tror du inte att han skulle komma och tjata på dig om han ville ha din fulla uppmärksamhet? Jag tycker minsann att barn är rätt bra på att dra uppmärksamhet till sig om dom vill ha det? Ha inte dåligt samvete (lätt sagt), det tar sån energi!
Emma - På Smällen!
Ja, det kanske var en observation från hans sida? Jag hörde inte själv när han sa det utan fick det berättat för mig och då lät det negativt (jag tolkade det negativt). Men det där med att barn drar uppmärksamhet till sig, det gör han VERKLIGEN! Så nej, jag behöver nog inte oroa mig. Det där med dåligt samvete är ett återkommande problem för mig. Jag vill vara den bästa mamman jag kan vara, men det är svårt när man inte vet vad som är bäst…
Maribell
Vad jag kan se utifrån din blogg så verkar du vas en helt fantastisk mamma så det behövs inget dåligt samvete!
Emma - På Smällen!
Tack underbara du! ❤❤❤
Mia
Äh, det tror jag inte du ska fästa dig så mycket vid. Barn säger grejer, inte allt är sant. Min son säger massa saker som han ska ha gjort eller nån ska ha sagt på dagis tex, men när jag frågar personalen så är det inte alls så! Dom har mycket fantasi och ganska bra minne, så det han syftar på kan ju vara en gång för längesen eller vad som helst.
Emma - På Smällen!
Hahaha ja det har du helt rätt i! Och ja det där med minnet! Lucas kan prata om saker som hände för 1 år sen, precis som om dom hände igår!
Johanna
Att prata är inget dåligt <3
Jag pratar mycket, min sambo mindre. Lika bra är vi alla ändå! kram
Emma - På Smällen!
Tack ❤ Lucas är ju dessutom expert på att prata, han pratar mer än någon annan jag känner så det är ju inte så att vi inte konverserar med varandra haha! Tack för dina ord! Kram!
★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare & doula ★
Tycker inte du ska ta vid dig av det där :). Barn säger ofta saker och sen känns det extra mycket för man som vuxen lägger in mer i orden. Tror säkert du är en toppen mamma, och i framtiden kommer dina barn inte alls minnas dig på något annat vis än allt fint du gjort för dem :).
Emma - På Smällen!
Tack ❤ Åh det är verkligen det jag hoppas på! Att dom ska känna att dom fått en lycklig barndom för jag har njutit av varenda år sen dom kom till världen! ❤❤
A
Min dotter tycker jag sover hela tiden. . Men hon syftar kanske på att jag får ofta sovmorgon helgerna o dä är det till kl 9. Men eftersom hon är uppe med sin pappa på helgerna o jag sover kanske 2 timmar extra så ”sover jag hela tiden”. Så Ta det med en nypa salt.
Emma - På Smällen!
Hahahaha! Ja! Tack för att du sätter perspektiv på saker! ❤
Karin
När mina söner, nu 26 och 28, var små tyckte de en massa saker om mig. Förra året tillbringade jag och den yngste en vecka ihop i USA, verkligen 24/7. Jag passade på att fråga vad han tyckte om sin barndom och det han kom ihåg var att det var kul. Frågade om saker som de anmärkte på då – inget han kom ihåg. Skönt för en mammasjäl att höra!
Emma - På Smällen!
Hua!! Jag är verkligen rädd för den där kritiken man kan tänkas få när barnen blir äldre. Just nu handlar jag efter bästa förmåga och försöker sätta mig in i barnens känslor, men jag kan ju inte mer än gissa. Vad skönt att din son berättade för dig vad han tyckte och att han mindes sin barndom som kul 🙂 Jag tror att alla tonåringar tycker till om sina föräldrars uppfostran och säger dom inte att dom aldrig får något och att föräldrarna är snåla så kommer dom säga ”dumma mamma för att du har gjort mig bortskämd” typ. Jag vet att det låter korkat och dom flesta föräldrar tror inte att ens barn nånsin skulle säga så, men jag har hört det med mina egna öron så jag vet att tonåringar ALLTID kritiserar sina föräldrar oavsett vad dom gör. Jag hoppas bara att kritiken inte kommer kännas befogad för annars blir det synd om lilla mammahjärtat 😛
Karin
Det jag vill säga är att det som vi oroar oss för oftast inte är något att oroa sig för. De blir ofta glada, lyckliga och ser tillbaka med glädje på det som har varit, även om man själv inte känner det så just i stunden. Ha en skön dag i solen!
Emma - På Smällen!
Aaa just det! Så är du faktiskt! När jag var liten bodde vi i ett jättemysigt radhusområde. Jag minns det som att det aldrig regnade och den enda gången det regnade så hade vi superkul i regnet 🙂 Och det var alltid sommar förutom en gång när vi lekte i snön haha! Bara en massa positiva minnen 🙂 Kram!
Pingback: