Känslosamt inlägg
Jag har alltid älskat bebisperioden mest och nästan känt en sorg över att barnen måste växa upp så fort. Jag har alltid tyckt att det är så mysigt att amma, bära bebis i min famn, gå på mammafikor och njutit av att strosa runt med bebisen i barnvagnen. Det var den här perioden jag längtade efter mest när jag var gravid med William, men nu känner jag inte alls så längre. Jag antar att det har med pandemin att göra, för det blev ju inte alls som jag planerat, men det är liksom svårt för mig att se vad som är vad. Jag känner det som att jag har förändrats och inte alls uppskattar samma saker som jag gjorde förr. Jag tvivlar på massa saker som för mig alltid varit självklart, t.ex. vad mina styrkor är, vad jag är bra på och vad mina drömmar är. Det är så stora saker att tvivla på så ibland undrar jag till och med vem jag är…
Nu har William börjat gå och en liten personlighet har vuxit fram och jag bara älskar att se hur han utvecklas! Jag känner verkligen glädje i att se världen genom hans ögon och jag tycker att den här perioden som är precis just nu har varit den roligaste i hans liv. Jag känner mig lyckligt lottad över att fortfarande få vara hemma med honom och det känns som jag får en andra chans. Samma sak med Lucas och Isadora, jag har längtat så mycket efter att få vara mer med mina barn och nu känns det äntligen som att jag börjar vakna upp ur min dvala. Jag börjar känna mig lite mer som mig själv.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva, men eftersom jag är extrovert så hämtar jag energi från att socialisera med andra. Att vara hemma så länge utan att träffa andra har varit superdåligt för mig. Den sociala distanseringen har gjort att jag slutit mig, kapslat in känslor, bitit ihop och blivit deppig, men nu ser jag äntligen ljuset i tunneln och jag börjar känna mig som mig själv igen.
Det var egentligen meningen att det här inlägget skulle handla om nåt helt annat, men jag behövde väl skriva av mig eller nåt. Skönt var det i alla fall att lätta hjärtat en stund 🙂
4 Comments
Cajsa
Hej! Jag förstår hur du menar och tack för att du delar med dig. Jag fick barn nästan samtidigt som du fick William och jag har längtat hela livet efter att bli mamma. Så kom corona och alla mina drömmar togs över av coronaångest och rädsla, så jag ville inte träffa folk. Liksom du är jag extremt extrovert så att bara vara hemma med bebis var tufft. Lägg på det att jag var ensam på bb (östra) där personalen glömde bort mig (vilket de även sa till mig) och jag fick en (ändå) mild förlossningsdepression. Det är inte förrän nu när jag börjat träffa folk igen som jag även börjar känna mig som den mamma jag velat vara. Jag har tagit hand om mitt barn och gjort allt det man ska och älskat honom. Men jag har inte känt den djupa glädje jag sett framför mig förrän nu när samhället öppnar upp igen. Helt enkelt, det har varit tuffare än jag kunnat föreställa mig att få barn under pandemin. Och liksom du var jag gravid redan innan pandemin var ett faktum. Men nu är vi förhoppningsvis på andra sidan och livet som mamma är nu så underbart som jag tänkt mig.
Emma
Gud så skönt att höra att det inte är bara jag! Ibland känner man sig lite otacksam när man ”har allt” men ändå klagar. Jag känner att jag har precis det jag vill ha förutom det sociala och det har både påverkat och förändrat mig till något jag inte trivs med alls. Jag hoppas verkligen att det fortsätter vara öppet i samhället och att allt blir som vanligt ♥️🙏🏻
En annan Emma
Jag förstår att det måste ha varit tufft att få barn under pandemin. Både för oron inder graviditeten och för sin bebis men också för att det inte blev den mammaledigheten som man önskade sig. Jag fick själv tredje barnet i somras och var glad över att restriktionerna släpptes. Tills den stora RS-vågen kom som gör att vi återigen inte vågar träffa folk, håller mellansystern hemma från förskolan och inte vågar gå till öppna förskolan. Jag hoppas att det också går över snart!
Emma
Ja fy! Det där med RS-vågen nu är helt brutalt! Jag har aldrig hört att det varit så här illa nån gång förut?!