Jag är ledsen men tacksam

Imorse bytte jag däck på min bil och fick då cirka 20 minuter på mig att sitta och filosofera över livet. Jag har en tendens att lägga känslor åt sidan när jag behöver kraft för att överleva. Jag gjorde det när jag fick missfall och då gick jag även under mottot ”det som inte dödar det härdar”. Det misstaget kommer jag aldrig göra om igen. Nu försöker jag ha bättre kontakt med mina känslor och tillåter mig själv att känna. Jag gör till och med ”verklighets-checkup” med mig själv och frågar ”Mår jag verkligen som jag känner mig?” Det låter kanske konstigt att man inte alltid mår som man känner sig, men jag vet med mig att jag är bra på att trycka bort dåliga känslor. Jag kan till och med gömma dom för mig själv ganska länge.

Just nu tycker jag att det känns som jag har ganska bra kontakt med mina känslor. Det var ett tag som jag kände mig som en robot i ”survivor-mode”, men nu känner jag allt möjligt och jag låter mig känna. Det har verkligen gått upp och ner men känslorna svänger mindre och inte lika kraftigt för varje vecka som går. Det har gått nästan 3 månader sen vi var mitt uppe i giftermålsplaner och bebisverksta. Jag har börjat landa i min nya vardag, men det är fortfarande mycket som jag inte hunnit bearbeta. Det som skaver mest just nu är saknaden efter min mormor som var som en tredje förälder till mig. Hon gick bort i juni och sedan dess har mitt liv verkligen svävat mellan ytterligheter. Om livet bara ger en person så mycket som den kan hantera så har livet gjort det med mig detta året. Jag har inte gjort något annat än att kämpa för livet känns det som. När jag tänker på allt jag har gått igenom det här året så fattar jag själv inte hur jag klarat mig?

När livet gör så här så känns det ungefär som att jag ska dö och som att jag vaknar upp på samma gång. Det känns som att jag aldrig mer kommer ta något för givet och även om jag känner mig ledsen så känner jag mig också otroligt tacksam. Jag tror aldrig ordet tacksam har varit så använt av mina tankar förut. Jag är djupt tacksam över att jag har mina barn, min familj, vänner som stöttar mig på olika sätt, den här bloggen och alla fina läsare, huset och för att jag inte är beroende av en partner. Jag har flera gånger tänkt hur jobbigt det här hade blivit ifall jag var beroende av J eller hans inkomst. Jag tror dom flesta som äger hus i storstäderna är beroende av varandra (oavsett kön) för att få behålla ett hus och detta gör mig extremt tacksam över att jag lyckades ta över huset själv. Jag tackar högre makter för detta varje dag! Jag är också djupt tacksam för alla år jag fick med min mommo och över vår fina relation. Jag saknar henne enormt mycket… Just nu är jag väldigt ledsen.