Trött på alla utbrott
Nätterna är fortfarande jobbiga. Jag sover nästan ingenting på nätterna och när jag väl sover så vaknar jag hela tiden eller sover som att jag jobbar jour och när som helst ska vara beredd att gå upp. Det påverkar mitt humör och tålamod. Jag orkar inte hålla på att deala om allt, lyssna på gnälliga ljud eller gå superlångsamt i trappan. Någon skrev att jag får lyfta undan Lucas om han hela tiden ska blockera trappan genom att gå långsamt. Jag gör det ibland och då blir han superledsen och arg och skriker. Jag hoppas att han lär sig nån gång för det är väldigt jobbigt. Imorse så vaknade Lucas på fel sida och det var gnäll från första början. Första problemet var att en speldosa med porslinsfigurer gick sönder när Lucas tappade den i golvet igår. Jair limmade, men när Lucas började pilla så ramlade en gubbe isär. Gubben är så trasig så den kommer aldrig hålla ihop även om jag skulle limma igen, så jag försökte prata med Lucas, men han släppte inte det och istället för att lyssna så skrek han på mig för full hals. Jag hade inte ens varit vaken 5 minuter när han satte igång, det var rena rama tortyren! Efter 15 minuter av diverse hot om att jag skulle stänga in mig på toaletten så lugnade han tillslut ner sig och slutade skrika.
Klockan 9.30 lämnade jag av Lucas på dagis, en halvtimme försent och sen åkte jag hem och tog det lugnt och pillade med bloggjulkalendern som drar igång om två dagar! Jag vill helst inte sova på dagen för då är det ännu mindre chans att jag sover på natten sen.
När Lucas kom hem från dagis så hade vi ett nytt utbrott såklart. Jag minns knappt vad utbrotten handlar om längre, men det är alltid fåniga saker. En sak som ofta är orsaken till konflikt är att Lucas inte vill vara själv när jag lägger Isadora. Han får vara med om han är tyst och stilla. Men han är oftast bara tyst genom att han inte pratar. Han rör sig hela tiden, klättrar, går och grejar med saker så det låter en massa och då kan hon inte sova. Idag försökte jag lägga Isadora på altanen här ute för att Lucas skulle se mig, men han vägrade stanna därinne och det hela slutade med att vi fick gå in igen och sen fick Isadora sitt i selen på ryggen medan jag diskade. När Jair kom hem var jag helt slut, men som tur är så var Jair väldigt förstående så han har tagit hand om barnen nu. Puuuuh…!
Bild lånad från Hej Hej Vardag
27 Comments
Elin
min 3åring sitter och kollar på tv när jag söver den lilla. Dock väljer hon de själv. Jag säger vill du följa med och sova eller titta på tv. Dock svårare för dig om Lucas inte vill vara ifrån dig?
Emma - På Smällen!
Ja, jag tror att Lucas tycker att det är lite läskigt fortfarande att vara i huset på dom olika våningarna själv…
Elin
Jag tror att treåringar måste få ett ordentligt nej ibland också man får inte låta de köra med dem hur som helst! Jag brukar sätta min gräva genom att säga: de här är inte okey mot mig typ! De här accepterar jag inte. Sen märkte jag också att ögonkontakt vart väldigt viktigt för min treåring för att känna att hon fick ordentligt med uppmärksamhet! Jag har också märkt att en stund på golvet och leka med 3åringen exakt som hon vill är värt mer än alla utflykter för henne <3
Emma - På Smällen!
Nä det är exakt det jag känner! Känner mig som värsta slaven som springer runt och försöker hålla honom på humör 🙁 Nu när det är så kallt ute så stannar vi hemma och gör lite pyssel och så, det är också guld värt 🙂
JennyJenny.se
Usch vad jobbigt och energikrävande. Ibland behöver man en paus från allt för att tanka tålamod men det där gnället är så svårt att hantera tycker jag (även om man försöker påminna sig om att det är jobbigt för barnet med alla starka känslor). Hoppas att det snart lugnar sig lite!! Det brukar ju gå i perioder med toppar och dalar.
Linn
Jag förstår precis hur du känner. Jag har det likadant här hemma. Minsta lilla grej man säger och gör kan bli såå fel och ett utbrott är ett faktum ?
Välj dina strider säger många… men ibland är det ju heeeela tiden hela dagen. Hoppas dottern & Lucas kommer ur treårstrottsen snart! ?
Emelie
Jag förstår dig så väl! Har en son född jan 2013 och just nu är allt fel. Han skriker inte så mycket men blir arg på mig för allt möjligt. Skäller tex på mig för att det är mitt fel att leksaken välte (trots att jag inte var i närheten) och vad jag än föreslår är det fel. Ignorerar mig också massor så man får tjata hundra gånger för att få ett svar. Tur att de är söta när de sover 😉
Har inga goda råd mer än tröst i att du inte är ensam och att det väl förhoppningsvis kommer gå över. Kämpa på!
Emma - På Smällen!
Haha! Visst är det frustrerande! Det är som när Lucas säger ”du får inte tjata mej mamma” om och om igen fastän jag är helt tyst. Tillslut känns det som att mina öron ska ramla av och så fort jag säger att jag inte tjatar för jag är ju tyst så blir han arg – suck! Sååååå skönt att inte vara ensam!!
Carro
Känner verkligen igen det där! Så himla jobbigt när det blir utbrott direkt på morgonen liksom! Hoppas denna trotsperiod är över snart! Kram!
Caroline
Nu har jag ingen treåring men vill bara dela med mig av lite ”minnen” (är väl delvis konstruerade från det jsg fått berättat för mig iom att jag var så liten) från när jag var 3-4 år. Jag var HEMSK. Trotsade i ALLT. Utom mot min mamma. Eller det gjorde jag nog men, hon hade en speciell röst och speciellt sätt att tala till mig när det var nog. Och hon accepterade inget annat än att jag anpassade mig efter henne. Hon bestämde, och hon lockade och trugade inte. Som någon skrev med att lyfta bort i trappen, så hade hon definitivt gjort. Stackars min mjuka pappa däremot, han åkte på utbrott efter utbrott trots (eller kanske just för att?) han bara ville göra mig på bra humör :p jag saknade helt respekt för honom! Och det har faktiskt hängt med lite, jag kan fortfarande bete mig så illa att jag skäms ibland mot pappa men inte mot mamma. Och jag kan fortfarande se mammas bestämda blick in i ögonen, känna der stadiga greppet kring överarmen och höra hennes lugna men iskalla röst säga ”nu du, Monica Caroline Karlsson….” om jag blundar och tänker tillbaks :p måste också påpeka att min mamma är jordens mest underbara och kärleksfulla människa och att vi alltid varit överösta med värme och kärlek!
Kram!
Kicki
Hej!!
Vill bara fortsätta vidare på det caroline skrivit. Barn mår bra av att vi vuxna sätter gränser, det är ju vi som skall ge dem verktygen till att klara sig i den stora världen till alut. Vad för slags människor skapar vi om vi alltod ska vara dem till lags samt att de alltid ska få som de vill?
De har ju under hela sin uppväxt inte fått ett riktigt nej egentligen och de saknar till slut respekt för vuxna.
Jag är lärare oxh möter tyvärr ofta barn som gör som de. Ill lyssnar inte på oss lärare för att föräldrarna alltid äe dem till lags. Men hallå i skolan fungerar inte det för där sitter vi sen med 30 barn och tyvärr har jag fått höja rösten flera gånger oxh ”vunnit” kampen för att visa vem det faktiskt är som bestämmer inklassrummet, gör man inte det så blir man till slut trampad på som lärare. Ofta försöker jag även applicera detta i mitt föräldraskap också, inte för att vara taskig mot min son, utn för att han skall förstå att det faktiskt finns gränser i livet somfaktiskt inte får överskridas ibland.
Hoppas jag inte låter taskig, det är inte min mening.
Kicki
Ursäkta de långa meningarna och stavfelen, hela grammatiken egentligen. Skrev snabbt ?
Jenny
Känner så igen mej. Vår dotter blev 3 år i fredags och utbrotten kommer titt som tätt.. Tyvärr! Om vi är hemma och hon skriker och skriker så att det inte går att prata henne tillrätta bär vi hon till hennes rum och stänger dörren tills hon lugnat ned sej något så att det går att prata. Det funkar många gånger men det är ju aldrig roligt.
En fråga. När/om isadora vaknar på natten, ammar du henne då eller ger ni annat? Vår son är 6 månader nu och vaknar till som tätt för att äta/snutt. Han kan inte somna utan bröstet i munnen och jag börjar bli tokig nu. Har dessutom åkt på dunder förkylning så humöret och energin är just nu inte på topp.
Emma - På Smällen!
Jag gör också så ibland för att han ska förstå att han inte får vara med mera om han håller på då. Då får han skrika på sitt rum om han vill skrika. Men en fråga, låter ni henne vara själv på sitt rum när hon skriker? Jag har känt mig tveksam vad som är rätt eller fel. Det känns fel att stänga in, men ibland när Isadora blir jätteledsen för att Lucas skriker så högt då har jag stängt dörren och stått på andra sidan med Isadora i famnen, men jag fick så dåligt samvete så jag började med att stänga in mig själv istället. Så nu går jag till badrummet eller till sovrummet och stänger in mig (och Isadora) om hon inte sover och stänger. Lucas ställer sig alltid utanför och bankar och skriker en stund och sen öppnar jag och frågar om han ska sluta och säger han ”ja” så tar jag upp honom i famnen en stund för att han ska kunna lugna ner sig.
Jag ammar på natten när Isadora vaknar. Hon vaknar så ofta just nu och jag är i så stort behov av att få sova så jag orkar inte ta fighten om nattamningen. Isadora somnar aldrig med bröstet i munnen. Hon släpper alltid när hon är klar och det är inte alltid hon vill ha heller, ibland vill hon vara ligga nära. Lucas var så som du beskriver på natten. Jag hade nog gett det en månad till om jag var du och sett om det fortsatte så eller inte. Fortsätter det så så skulle jag ta striden och sluta med nattamningen.
Linda
Det där med att stänga in… När min lillkille var inne i sitt värsta trots (2,5-3 år), när han skrek som värst sa jag till honom: ”Vi får ont i öronen, du får gå upp till ditt rum och skrika klart!” Jag bar honom naturligtvis upp, och där vrålade han ett tag. Till slut visste han att han skulle få vara på sitt rum om han skrek & gapade, så de där skrikstunderna blev bara kortare för varje månad. Men är det verkligen ett hemskt ”straff”? 🙂 Jag sa till honom: ”här har du en skön säng, och en massa leksaker”. Jag fick ju vara väldigt bestämd med att han skulle stanna i början. Men jag var också tydlig att det är HAN som väljer att vara i sitt rum. Det är bara att sluta skrika så kan han komma ut. Nu är han 4 år och 2,5-års trots är ett minne blott. Men det kommer väl nya trotsperioder. 🙂 Håll ut! Det kommer snart en helomvändning och du kommer knappt komma ihåg detta. 🙂 /kram
Josephine
Förstår sig precis. Så har jag haft i ett år nu! Och det har vara blivit värre i takt med att Elise blivit större. Jobbet kommer nog kännas som semester när man börjar igen. ?
Lina
Vad jobbigt det är med utbrott, man blir helt mentalt slut! Har själv en liten bebis och två större pojkar. Sexåringen är också i nån fas där han helst ska sitta i mitt knä på dagarna 🙂 När jag lägger lilla (och hans pappa inte är hemma) får han vara med om han kollar på ipaden med hörlurar. Det funkar bra för då är han iaf tyst 🙂
Marie Alvas mamma
Känner igen det. Här har vi utbrott för kladd för tillfället. Tröjor ska bytas för dom är kladdiga enligt Alva fast jag knappt ser några fläckar. Jag tänker som så att det är tillåtet att tålamodet rinner över för vuxna också. Jag är bara noga med att berätta för Alva varför jag blir irriterad. Händer ofta att hon skriker för fullt för att protestera och då brukar jag öppna dörren ut och ta några djupa andetag med frisk luft för att behålla lugnet.
Lisa från skåne
Förstår att hans utbrott är jobbiga.Om du inte redan gör det så förklara för honom innan vad somkommer att hända när han stoppar dig i trappen eller annat han gör och håll det du säger. Bestämm dig för vilka konflikter du ska stoppa. En treåring förstår oftast mer än man tror. Ta inte illa upp tycker det låter jättejobbigt för er. Kram.
Johanna
Har ni prövat med ett belöningssystem? T.ex. att han får ett klistermärke när han är duktig, som ni kan klistra på ett papper. När han har samlat några märken så kan ni åka till ett ställe som han gillar.
Emma - På Smällen!
Nej, det har vi inte provat. Spontant tänker jag att man inte ska belöna när ett barn låter bli att göra dumma saker, men tillslut blir man ju desperat! På den här resan i Portugal har han fått alla möjliga mutor, inte av mig men av sin kära pappa och släktingar 😛 Haha!
-Jenny-
Min stora kille som är född januari -13 är nog rätt så mild i sitt trotsande. Vet inte om det är för att han är sån i sig själv eller om det är vi som föräldrar som hjälpt till? Hur som helst. Vi accepterar inte att han trotsar. Vi tar fighten. När ett utbrott inte går över utan blir ordentligt stort – Då åker han upp på sitt rum. Vi stänger dörren. Han öppnar. Och skriker. Vi stänger igen och sedan stannar vi utanför och ger onda ögat och stänger tills han tröttnar. Sedan får han skrika av sig. Kollar till ibland och frågar om han vill bli kompis men låter utbrottet ta sin tid. Efteråt (och innan) förklarar vi varför han fick vara på sitt rum, att det inte är okej och så kramas vi. Försöker vara tydlig och konsekvent. Du är mamma. Du bestämmer. Gnäller han över speldosan – in med honom på rummet. Vill ha inte ta på sig och gå till förskolan – ta på honom ändå och lämna. Sölar han i trappan – Lyft undan honom och gå förbi. Men förklara efteråt, prata igenom det som hände, varför du gjorde som du gjorde. Min storas trots går i perioder. Vi har några tuffa dagar och sedan är han grym. Sedan trotsar han och sedan lugnar han sig. Det gäller nog att vara lite hård och inte ge sig så att han fattar att det är bättre att vara snäll. Lycka till!
Fia
Visst är det påfrestade!? Känner igen mig helt och hållet!!! Sitter i samma sits som du – 3åringar i kombination med 0,5åringar är inte helt enkelt alla gånger…
Nu kanske jag är helt ute och cyklar, men visst va Lucas väldigt ”snäll” när Isadora föddes? Kan det vara så att reaktionen kommer nu i efterhand? Det är ju en stor grej att få ett syskon.. i så fall kanske det skulle hjälpa om han bara fick va lite ”liten” ibland och tanka på med mamma. Bara en liten fundering.
Styrkekram till dig!
Emma - På Smällen!
Ja, kanske, men jag tycker mer det känns som att reaktionen kommer nu för att Isadora kräver mer uppmärksamhet. Isadora var ju så lätt i början, nu har hon blivit så krävande och då får Lucas mycket mindre tid. Jag ska försöka få mer egentid med Lucas framöver och försöka vara den som går till minisimmet lite oftare. Det är ju bra för Jair att få tid med Isadora också 🙂 Kram!
Nikiå
Åh min stora tjej blir 4 i februari o lilla är 2 månader. Stora har nu fått nån fobi för kläder. ALLT som ska kläs på gör ont. Strumpor, byxor, skor. Så hon har många utbrott just nu pga detta. Hon får liksom panik o drar av sig så fort man fått på henne ett plagg.. sen är hon också otrevlig, skriket åt oss o säger åt oss vad vi ska göra/inte göra osv. Det är väldigt mkt konflikter! Jag tror dock mkt beror på att hon blivit storasyster. Tonen gentemot lilla blir allt oftare sur. Typ ”sluta skrika nu då lillasystster! Sådär får man inte göra lillasyster!” Osv.. vi fick höra att det här med kläderna kan ha o göra med att hon försöker kontrollera något i allt det här o då har det blivit kläderna. Så nu låter vi henne vara med och välja kläder själv varje kväll för dagen därpå. O visst kan de bli (i mina ögon helt fel med fodrade pösiga byxor och en klänning över) men då har hon iaf valt det själv och har lättare att acceptera att ta på sig det. Att stänga in på rummet funkar inte för oss då hon blir hysterisk och öppnar såklart dörren själv. Håller man igen blir hon totalt galen där inne o då känns de som att de gått helt snett. Min dotter har en extremt stark vilja också. Men numera går hon ibland själv in på sitt rum om vi har en konflikt eller om hon liksom vill vara i fred o då stänger hon dörren om sig. Det tycker jag känns bra för då har hon själv valt och hittat sin egen fristad på något sätt… sen måste jag bara tillägga att vi flyttade till radhus med två våningar i för snart ett år sedan och det tog lång tid innan hon ”vågade” och ville vara ensam på en våning, särskilt på övervåningen. Det var också under lång tid som vi absolut inte fick gå i trappan utan henne o hon skulle alltid gå först-gud så frustrerande det var!! De finns fortfarande kvar men händer mkt sällan numera.
Emma - På Smällen!
Åh låter precis så som vi har det! Det funkar inte heller att stänga dörren, men ibland har jag gjort det ändå, fast bara i ett par sekunder för att visa att vi inte vill höra på allt skrik. Han blir galen och skriker högre, men jag öppnar dörren bara 4-5 sekunder senare och försöker vara mer tillmötesgående och då brukar han lugna sig. Det är ungefär som han skriker av sig eller nåt. Vad skönt att vi är flera som har problem med det där med flera våningar och trappor. Känns lättare att gå igenom det när man vet att man inte är ensam 🙂
Laura
En sak som kanske kan hjälpa till är att använda sig av samma typ av belöningssystem som vid pott-träningen. Dvs en belöningskalender.
På det sättet slipper du också straffa honom för dåligt beteende samtidigt som du belönar honom för att han gjort något bra.
Du kan ju börja med en grej i taget som ni har problem med. Exemplevis att om han går duktigt i trappan så får han en stjärna eller om han klarar av att ex några saker själv så får han en stjärna och har han samlat in tillräckligt med stjärnor så blir det en belöning.
Sen måste man komma ihåg att det hör till åldern att vara lite trotsig/visa sina viljor men han börjar bli så stor nu så att han måste klara av att vara själv en liten stund/ inte trotsa emot och bli ilsken för varje liten motgång.
Bara ett tips. Jag menar inte att man ska träna upp barnet att bli perfekt men funkar inte vardagen/ man känner sig slutkörd så får man ta och lösa det på något sätt och jag ser inte att det skulle vara något negativt med att ex ni belönar gott beteende.