3-årstrots och misslyckade utflykter

Idag har vi haft ett h*lvete här hemma. Eller inte jag, Jair har haft det. Han gjorde två tappra försök att gå på utflykt med vår trotsiga 3-åring och båda försöken slutade i gapskrik och storgråt. Jair var alldeles uppgiven när han kom hem, stackarn! Men jag vet PRECIS hur det känns så jag tog över och gjorde ett nytt försök att gå till lekplatsen när Lucas hade lugnat sig. Vi lämnade Isadora hemma så att jag kunde ägna mig åt bara Lucas en stund och det blev som tur var väldigt lyckat ❤ Det känns så mycket bättre när en jobbig dag avslutas med kittlande skratt istället för tårar. På lekplatsen gungade vi jättemycket och jääääättehögt, Lucas åkte rutschbana själv och jag åkte rutschbana med honom. Jag passade även på att ta lite bilder på Joolz Geo som jag har lovat en recension på. Om jag hinner klart idag så kommer recensionen upp imorgon 🙂

På Instagram idag så la jag upp ett inlägg om 3-årstrotsen och fick en fantastisk kommentar från en följare som hade läst detta här nedanför nånstans. Eftersom både jag och många andra kände sig hjälpta av den här kommentaren så tänkte jag att jag delar med mig av den här på bloggen:

Trotsåldern eller vem bestämmer?
I treårsåldern kommer det som vissa kallar för trotsåldern. Då har barnet upptäckt att han eller hon har en egen vilja och styr och ställer gärna för att testa olika saker för att se vem som bestämmer, och vad det är som gäller här i världen.

Många föräldrar blir chockade över kraften i sitt barns trots, men också över kraften i sina egna känslor. Det finns ingen som kan locka fram så mycket ilska hos en själv som ens egna barn. Man står där och säger ”nej, nu går jag ifrån dig och kommer aldrig tillbaka!” så som man lovat sig själv att aldrig, aldrig, aldrig någonsin i denna värld säga till sin underbara son eller dotter. Sen får man skuldkänslor högt upp över halsen och nästan drunknar av samvetskval.

Barn med mycket starka känslor
Ett barn som känner väldigt mycket känslor låter dig som förälder veta att ”du lever” och du kan då och då bli ”satt på pottkanten”. Själv gick jag till BUP med min första son när han var i treårsåldern för jag tänkte att det ”kan inte vara normalt” att trotsa så mycket och bli så arg som han blev. Jodå, han var så normal så, men det var mina funderingar också. När barn nummer fyra fick sina utbrott konstaterade jag mest att ”jaha, han är i den fasen nu” och inte mer. Så jag vande mig och lärde mig att det går över eftersom det bara är en period i barnets liv. En nödvändig utvecklingsperiod. Ju mer konsekvent och tydlig man kan vara genom hela trotsperioden, desto lättare blir det senare i livet, och desto fortare går det över. Varje trotsanfall ser man som en fråga: ”Vem bestämmer?”, och svaret är: ”jag”. Det är viktigt att tänka att barnet inte är elakt eller genomtänkt manipulativ eller liknande, utan det som händer är att barnet är i en kraftfull utvecklingsfas och det ställer frågor med sitt beteende. Du ska stå för tydliga och lugna ”svar”. Klart är att vi föräldrar är människor vi också. Det innebär att vi vissa dagar inte klarar av att stå lugnt och svara, utan även vi kan bli tre år och skrika och bråka tillbaka. Barn överlever det också.

Det är inte lätt när det är svårt, men det blir bättre ❤