Upp och ner i humöret

Denna långhelgen bjöd på lite allt möjligt, i alla fall känslomässigt. Vi skulle egentligen träffat min pappa, men det blev ombokat igen pga att jag började veckan med att vara snorig och hes. Vi tänkte också gått till lekplatsen och träffat en kompis utomhus, men det blev tillslut ingenting alls. Jag tyckte först att det kändes okej att avboka och att bara vara hemma med familjen, men när ingen aktivitet blev gjord överhuvudtaget så sköljde en känslostorm över mig och torsdagen slutade i tårar. Jag var inte alls beredd på dom känslorna, det får mig bara ännu mer att inse hur djupt den här pandemin har påverkat mig. Jag känner mig så fruktansvärt kvävd och vilsen ibland, vem är jag ens utan mitt sociala liv? Det är svårt att förklara och går egentligen inte att prata för att ”fixa problemet” för det handlar inte så mycket om känslor utan snarare en känsla på insidan.

När vi var på BVC i höstas och jag berättade att jag var deprimerad så fick jag ”ordinerat” att träffa en vän och promenera minst en gång i veckan, utan barn och det hjälpte. Jag började känna mig som mig själv igen. Det gör stor skillnad för mig att underhålla mitt ”sociala jag” genom att göra sånt jag tycker om med andra människor. Att prata med en psykolog hade inte gett mig något i detta läget, det hade varit som att prata om att man är hungrig istället för att fixa mat och äta. Jag har ett behov jag behöver tillfredsställa och som en psykolog inte kan göra något åt. På BVC berättade vår sköterska att det är många mammor under pandemin som blir deprimerade så jag är inte ensam.

Förra helgen var en av mina bästa vänner här och hälsade på och jag mådde så bra. Victor kommenterade till och med hur harmonisk jag var, att det nästan gick att ta på harmonin som jag utstrålade och jag kände mig lycklig ända in i själen. Det var alldeles för längesen som jag kände mig så komplett. Jag tror det är en av anledningarna till att det blir jobbigare att gå tillbaka till pandemilivet igen. Herregud vad jag längtar efter det där vaccinet nu, jag vill bara ta den där sprutan så att man kan få leva som man vill igen.

Det var jobbigt i torsdags, men sen blev helgen mysig ändå. På lördagen monterade Victor den nya grillen och grillade en måltid värd att minnas – alltså mums!

Igår fick jag sovmorgon och vaknade upp till att Victor stod i köket och lagade både mat och bananpannkakor som var tänkta att äta som på en utflykt som han hade planerat, men sen började det spöregna och vi stannade hemma och spelade spel med barnen istället. Det blev mysigt ändå även om det inte blev som vi hade tänkt 🙂