Okategoriserade

Överleva treårstrots

Igår (och varje dag i nästan en hel vecka) har det känts som att jag skulle få psykbryt när som helst! Treårstrots är verkligen ingen barnlek alltså! Igår fick jag nog och bestämde mig för att jag inte skulle försöka jämka med Lucas när han ställde omöjliga krav på mig som t.ex. när han ville att jag skulle kräkas upp ”hans” korv som jag hade ätit! Så istället för att trösta, be om ursäkt och försöka få honom på gott humör igen så lät jag honom skrika medan jag googlade på ”överleva treårstrots”. Igår var jag helt slut på metoder. Jag trodde att jag kände mitt barn, jag trodde jag visste hur jag skulle hantera hans humör för att undvika såna här utbrott, men igår så kände jag att han är helt omöjlig! Jag har alltid upplevt att det går att prata med Lucas så jag brukar kunna lösa alla situationer genom att sätta mig på huk och prata med honom, men den senaste veckan har det inte gått alls, så därför googlade jag.

Trotsåldern är som värst vid tre år

En sak som gav mig tröst när jag googlade igår var att trotsåldern inte återkommer varje år som jag har hört från vissa föräldrar. Det finns alltså inte 4-årstrots, 5-årstrots etc. Trotsåldern börjar vid cirka 1 år och har sin topp vid 3 år för dom flesta barn, därefter avtar trotsandet och mindre dagar präglas av gränstestning och raserianfall. I takt med att språket utvecklar sig så får barnet lättare att sätta ord på sin frustration istället för att få utbrott. Man kan hjälpa barnet genom att prata med det när det inte är argt och säga att det kan prova att berätta med ord vad det vill istället för att skrika och gråta. Om barnet väljer att försöka berätta varför det är argt så är det viktigt att barnet får beröm när det gör rätt.

För att överleva trotsåldern kan det kännas skönt att veta…

… att trotsåldern är väldigt viktig för barnets utveckling. Barnet måste testa gränserna för att finna sin plats i familjen och i sociala situationer. I trotsåldern så lär barnet sig vad som är rätt och fel i samvaron med andra människor, men det lär sig också att sätta gränser för vad det accepterar av andra. En viss påstridighet är bra för att kunna hävda egna intressen här i världen, men barnet behöver lära sig hur det ska visa sin ståndpunkt på ett hänsynsfullt sätt.

Raserianfall
Raserianfall är helt normalt och mycket vanligt när barnet är i trotsåldern. Det kan komma plötsligt eller så byggs det upp under hela dagen och tillslut utlöses en explosion. Frustrationen för barnet har blivit för stor och stressnivån blir så hög att barnet mister kontrollen över sig själv. Detta avtar oftast allteftersom barnet lär sig att kommunicera på andra sätt.
Vad gör man när ens barn har ett raserianfall?
Nu kommer vi till det som är intressant. Vad gör man egentligen? Jag trodde jag visste, men jag har tydligen varit alldeles för på och tjatig i mitt sätt att hantera situationen för att försöka lugna honom. Det första man ska göra är att se till att barnet är tryggt så att det inte kan skada sig på något. En del barn kastar sig på golvet, dunkar huvudet, springer in i väggar eller krossar föremål. Håll i barnet om det har en lugnande inverkan eller håll dig på avstånd om det verkar vara bättre, men håll koll på barnet så att du kan gripa in om situationen blir farlig.
Låt utbrottet ha sin gång, det är i regel inte möjligt att nå barnet med uppmaningar om att vara lugn, påpeka att det är fel och så vidare. Det får vänta. När barnet har lugnat sig, kan du sätta det på knät och trösta det, och om barnet orkar kan ni eventuellt prata om det som hänt.
Hur gör man för att reducera frustration och raseri?
Det står väldigt bra om detta på den HÄR sidan och exempel på hur man kan göra istället, så jag citerar det som står:
”Kom ihåg att för barnet är maktskillnaden mellan er en källa till frustration. Det är viktigt att du använder den makt du har med kärlek, respekt, inlevelse och klokskap. Var vänlig men bestämd, och förklara för barnet varför det inte kan göra det det vill. Om du ofta är eftergivande kommer barnet lära sig att det kan trotsa sig till det mesta.
 
Straff verkar som regel mot sitt syfte, däremot är det viktigt med mycket ros när barnet uppför sig bra. Ofta kan det vara idé att ha överseende med aggressiva handlingar och raseri så länge det inte sker något som skadar andra.
 
Tänk igenom i vilka situationer det är vanligast att det uppstår konflikter. Då har du bättre möjlighet att förebygga dem. Försök organisera tillvaron så att det inte uppstår alltför många frustrerande situationer för barnet. Detta betyder inte att du ska låta barnet bestämma allt själv, men när du måste genomföra något som barnet inte gillar så gör det så hänsynsfullt som möjligt. Var uppmärksam på att barnet inte känner sig så trängd att det enda reaktionssättet är raseri. Alla vill bli lyssnade på, så försök att också ge efter lite i konflikten, utan att göra avkall på det du sagt. Om du till exempel har sagt att barnet måste ha vantar på sig, kan det själv få välja vilka vantar. Om du insisterar på att det ska ätas grönsaker, så ge barnet möjlighet att välja mellan morot eller broccoli. 
 
Konflikter kan till en viss grad förebyggas genom att förbereda barnet på det som ska ske under dagen och göra avtal på förhand. Man ska vara tydlig med vad man förväntar, men med ett positivt fokus. Det är inte så bra att säga: ”I dag vill jag inte att du skriker och bråkar när vi stänger teven.” Prova hellre: ”I dag ska vi bara se en film, som du kan välja, sen ska vi stänga teven och äta kvällsmat. Om situationen går som avtalat är det på sin plats med mycket beröm, och kanske lite extra mys till kvällen. Om det inte går som avtalat måste du prova att behålla lugnet och visa barnet att du tror på att det ska gå bättre nästa gång: ”Du blev visst sen idag, men nästa gång tror jag att du fixar det.”
 
Försök att inte tänka så mycket på vad de runt omkring dig tycker när barnet får ett utbrott på bussen eller i butiken, och låt inte barnet märka att du blir stressad av det dåliga uppförandet. Om barnet förstår det och kan påverka dig med sitt raseri kan det givetvis utnyttjas fler gånger för att få sin vilja igenom. Det bästa är att du visar dig relativt opåverkad av barnets uppförande -men detta ställer såklart stora krav på tålamod.”
Jag är ganska så tålmodig när vi är hemma, men jag tycker det är jobbigt när Lucas sätter igång ute bland andra människor. Det förväntas liksom att man som förälder ska göra något för att barnet ska bli tyst. Jag tycker dessa exempel på hur man ska göra är bra, men jag gör ungefär så redan. Utbrotten som kommer nu handlar om att jag ska sätta gränser och stå för dom.  Jag ska inte behöva kräkas upp korv eller gå bakom honom hela tiden för att han inte ska få ett utbrott bara för att jag hinner först till badrummet.
Tack för att ni läsare kommenterade på mina tidigare inlägg! Det hade känts så jobbigt om jag var ensam med denna trots 🙁 Puh! Hoppas det är över snart! Idag har Lucas i alla fall varit en liten ängel. Inte ett enda utbrott, bara ett halvt imorse när jag vägde mig före honom på vågen, men jag lyckades parera det genom att vara tydlig med att det inte var ok. Resten av dagen var han till och med artig och tackade för maten och för att jag hjälpte honom på toa!

5 Comments

  • Elvira

    Hej, tycker din blogg är jätteintressant att läsa även fast jag är 17 år och har inga tankar på barn än. Har fått mig att ändra syn på barn och hjälpt mig förstå barnen som jag e barnvakt åt bättre, jättebra!

  • Emelie

    Det här inlägget behövde jag! Vår treåring (född maj-13) är helt överjävlig (ursäkta språket) just nu ???. Har blivit värre sen lillasyster föddes för en månad sen. Hur gullig som helst mot henne men utbrotten är sååå jobbiga. Senast idag på affären (har funkat hur bra som helst förut) och just nu håller mannen på att försöka lugna henne på övervåningen… Suck…. Tur att 4-åringen är lugn iaf ??.

  • Malin

    Hej! Tack för att du skrev detta inlägg. ?Jag och min man går igenom trotsåldern nu med våran dotter.
    Jag och min man känner igen oss i det du skriver om trotsåldern. Man är ju helt slut efter raseriutbrott. Det som gjorde mig glad och gav mig lugn var att man inte är ensam om gå igenom trotsåldern med sitt barn även fast det känns så.
    Tack igen för detta inlägg! ?❤

Leave a Reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.