Har jag äntligen fått det jag förtjänar?

Jag och Victor har varit nästintill oskiljaktiga sedan vi träffades så det kändes väldigt konstigt att sova själv dessa nätter i Stockholm. Första natten kunde jag knappt somna alls för att jag saknade honom så mycket. Andra natten somnade jag för att jag var så sjukt trött så jag kunde inte hålla ögonen öppna längre. Jag saknade hans armar om mig. När vi sover ligger jag antingen på hans bröst eller så ligger vi sked, oavsett har han alltid sina armar om mig.

Jag känner mig så tacksam för allt som livet har gett mig nu. Mitt liv har varit en enda lång utmaning och jag trodde att mitt liv alltid skulle vara så. Jag har aldrig fått något gratis, jag har alltid fått kämpa och motgångar har det funnits gott om. Jag har inte förtjänat det, men vissa människor har tuffare liv än andra och därför har jag aldrig trott att jag skulle kunna få ett ”enkelt” liv. Jag hade till och med en teori om att killar som är snälla, omtänksamma och verkligen bryr sig, bara dras till osjälvständiga tjejer som behöver någon som kan ta hand om dom. Jag är inte en sån tjej, jag kan inte ens låtsas, men jag har alltid sneglat lite avundsjukt på tjejer som har en sån kille och nu har jag det! Jag trodde aldrig att jag kunde få det! Det känns helt otroligt, som en dröm!

Jag har alltid känt mig ensam med allt. Det har varit tungt att lösa alla saker, stora som små, helt själv. Nu har jag Victor och inget problem är för litet för att dela med honom. Han följde t.o.m med till läkaren i onsdags eftersom jag har problem med magen. Efter läkarbesöket hämtade han ut medicinen till mig, blandade den och provsmakade den för att jag klagade på att den såg äcklig ut. Han bryr sig verkligen om mig som ingen annan nånsin gjort! Om Victor är belöningen för allt jag har kämpat genom mitt liv, jaaa, i så fall var det värt varenda liten motgång!