Emil är död

Jag har säkert börjat det här inlägget 100 gånger om, jag får liksom inte till det, jag kan inte skriva, utan att börja från början.

Min lillebror Emil lämnade det här livet i början på sommarn. Det var den första dagen på den första riktiga sommarveckan, den 30:e juni, som mamma ringde mig och sa att Emil inte finns mer. Jag minns än idag exakt mitt svar. Det var som att min mun svarade, innan jag tänkt ut ett svar och jag hörde mig själv prata men kände inte igen rösten. Chocken. De första tankarna. Det är fortfarande jobbigt att tänka på.

Solen skiner utanför, det kändes så fel. Hur kan något så hemskt ha skett när livet utanför ser så levande ut? Det borde ha regnat. Smärtan. Det gjorde så ont och gör fortfarande så ont. Jag får ont i hjärtat och måste hålla handen för. Det gör ont i bröstet. Tårarna rinner och de tar aldrig slut.

Jag önskar så att det inte var sant. Det enda jag vill är att få tillbaka honom. Det gör så ont.

Och nu är jag inte bara i stor sorg, jag är också livrädd att förlora någon mer.