Från det att Emma och jag börjat prata om att skaffa barn, har jag alltid tänkt och uttryckt att det är vi som kommer att bli, och vara, gravida. Nu när vi är gravida proklamerar jag det också för andra att det är just jag och min fantastiska fästmö som fått äran att bli gravida. Detta kan, av rimliga skäl, ses som kontroversiellt av vissa eftersom det ju i allra högsta grad är kvinnan som är gravid rent fysiskt. Det kan säkert vara frustrerande att som kvinna få höra att ”vi är gravida” om man till exempel gått igenom en graviditet med svåra graviditetssymptom eller någon annan komplikation. Med tanke på att en graviditet kan vara svår just fysiskt, så tycker jag att det än mer bevisar mannens ack så viktiga roll som stöttande partner.

Utan att ha någon vetenskapligt eller ens statistiskt bevisad studie på ämnet, så vill jag tro att det traditionellt sett varit så att män inte varit delaktiga i samma utsträckning som jag hoppas och tror att dom är idag. Det är minst lika viktigt för mannen att stötta sin partner genom graviditeten som att vara en naturlig och pålitlig del i barnuppfostran och uppväxt. Min förhoppning är att vi är på väg bort från det samhälle som snarare speglar oss som grottmänniskor där män varit mer eller mindre frånvarande och i arbete medan kvinnor av någon anledning inte setts ha någon annan naturlig roll i samhället än att ta hand om just barn och hem. Evolutionen har som väl är gett båda könen möjlighet att välja exakt var, när och hur man vill leva sitt liv som förälder även om barnet så klart fortfarande rent biologiskt är mer beroende av kvinnan under sin första tid i livet.

Min poäng är alltså att ansvaret givetvis inte tar slut, eller för den delen upphör, genom att man lyckats med den för övrigt inte alls särskilt heroiska bedriften att befrukta sin partners ägg. Inte heller tar det vid igen först då barnet är förlöst. Istället vill jag hävda att alla blivande pappor är ålagda att ta sitt ansvar och stötta sin partner genom graviditeten och inte minst sitt barn genom dess uppväxt. Hur det nu ens skulle kunna vara oklart förstår jag faktiskt inte. Faktum är att man är, och aktivt valt att vara, en av de två viktigaste personerna i barnets liv, och kommer alltid att vara det om man inte väljer annat genom att inte ta sitt ansvar.

Jag har alltid sett framför mig hur Emma och jag delar den fantastiska upplevelsen som en graviditet är och upplever den tillsammans, där det alltid varit självklart för mig att stötta henne fullt ut i allt vad en graviditet innebär för henne. Med det känner jag mig också väldigt delaktig och närvarande i vår graviditet, även om de fysiska, och därtill mentala, förändringarna så klart först och främst sker i just Emma. Eftersom det är en fysisk omöjlighet för mig som man att ta på mig allt det fysiskt innebär att vara gravid blir det istället min roll och mitt ansvar att se till att hon har det bra i alla lägen medan jag successivt kan ta på mig mer och mer aktivt ansvar bortom det. Som både Emma och jag nämnt tidigare, vilket ni som följt oss en längre tid känner till väl vid det här laget, känner vi oss som en och samma person eftersom vi har en så stark känslomässig koppling till varandra. Det gör det naturligt för oss att vara sammansvetsade även under graviditeten. Att jag å min sida känner mig så delaktig och närvarande tror jag först och främst beror på att jag alltid drömt om att bilda familj, och ända sedan jag träffade Emma varit säker på att jag vill dela både livet och bilda familj tillsammans med just henne och ingen annan. Vi har hela tiden drömt oss bort till den dag vi skall få utöka vår fina (bonus)familj, och nu är den första utökningen äntligen på väg!

Något som är minst lika glädjande är att både Lucas och Isadora är jätteglada och ser lika mycket fram emot ett litet syskon som Emma och mig jättemycket. De frågar ofta om hur bebisen mår och pratar om hur det kommer att bli med antingen en lillebror eller lillasyster. Lucas är superstolt över att få fortsätta vara störst medan Isadora är lika stolt hon över att få vara både stora- och lillasyster. Vi läser för dem om och tittar på videoklipp tillsammans hur utvecklingen i Emmas mage och kropp går till vilket de fullkomligt älskar. Jag, och vi, kunde inte vara stoltare över vår fina familj och att vi alla tillsammans får njuta av graviditeten!

Hur har ni upplevt er graviditet tillsammans med er partner, och känner ni igen er? Dela gärna med er genom att kommentera!

Vi är inga mästare på att hålla såna här hemlisar utan både jag och Victor bubblade av en sån lycka att vi ville berätta för hela världen direkt! Men vi hejdade oss och kom överens om att bara dom närmsta skulle få veta direkt, resten av världen skulle få veta genom en grymt bra bild 🙂

Samma dag som vi fick veta att jag är preggo skulle vi äta middag hos Victors mamma och bonuspappa så vi gjorde upp en liten plan om hur vi skulle berätta. I bilen på väg dit ringde vi till min mamma och bad Lucas berätta om nyheten:
– Mamma har en bebis i magen!

Min mamma blev så glad! Hon har känt på sig ett tag att det var på gång med bebis för oss 🙂 Faktum är att redan efter första gången som hon fick träffa Victor sa hon ”dom kommer gifta sig och skaffa barn”. Det stämde ju! Det måste synts på oss att vi var menade för varandra.

När vi kom hem till Victors mamma och bonuspappa så gick Lucas först i trappen och vi hörde honom säga ”Mamma har en bebis i magen”. Vår plan om hur vi skulle säga det sprack, men jag kan ändå inte låta bli att älska hur stolta storebrodern berättar om sitt lillasyskon i magen för alla 🙂

Victor ringde sin farmor också som började gråta av lycka och jag smsade bilden på oss fyra med graviditetstesten till min pappa och morfar. Min bror och syster fick veta när jag var hemma hos mamma igår och skulle låna toaletten, både sken upp och gratulerade mig 🙂 Det är verkligen en efterlängtad liten bebis som växer därinne 🙂

Hur berättade ni för era familjer om era graviditeter?

Bebis
Nu går det undan. I den här veckan växer embryot ungefär en millimeter om dagen från att vara 4 till 5 millimeter långt, ungefär lika stor som en ärta. Nu växer bebisen ungefär 1 mm om dagen och i slutet av sjunde graviditetsveckan har din bebis blivit ca 11-13 mm. Hela 100 000 nya nervceller bildas varje minut! Fingrar och tår börjar växa fram och ser ut som små paddlar. Armarna sticker redan fram, man kan se benens utveckling, hjärtat slår, hjärnan börjar dela sig i två hjärnhalvor och ögon och näsa håller på att bildas nu. Bebisen kan nu utföra flera reflexrörelser såsom att vrida sig och höja samt sänka armen.

Du
Det syns inte, men många gravida kvinnor känner det redan tydligt. Vikten kan ha gått upp eller ner, men det är inget att oroa sig för. Din matsmältning fungerar långsammare nu, vilket kan göra att du känner dig gasig och obehagligt mätt. Det är väldigt vanligt att gravida kvinnor mår illa på morgonen nu, ha en skorpa eller frukt bredvid sängen när du vaknar. Din ämnesomsättning ökar med upp till 25% och din hjärtfrekvens ökar på grund av den ökade blodvolymen. Du kan känna dig trött och yr och det beror på gravidhormonet som nu ökar snabbt i kroppen. Bröstvårtorna kan bli mer framträdande och vårtgårdarna mörknar.

Så här känner jag
Den här veckan kom illamåendet och dom ömma bröstvårtorna, så nu känns det att jag är gravid på riktigt! Det är sååå skönt eftersom jag inte alls oroar mig längre, men samtidigt så är det jobbigt att må illa konstant. Det känns precis som att vara åksjuk. Jag har svårt att äta söta saker och blir jätteillamående av godis, pistagenötter är min räddning. Victor är i alla fall söt som ser till att köpa mat som jag gillar, idag blir det thaimat.

Så här känner Victor
Vi känner oss lugna i väntan på vårt tidiga ultraljud efter att Emma nu fått ordentliga gravidsymptom, även om dem också ger mig väldigt dåligt samvete! Oavsett hur mycket jag vill ta på mig av det fysiska Emma behöver stå ut med, så kan jag ju inte. Istället försöker jag fokusera på det jag kan göra för Emma och se till att hon får vad hon behöver, och hur jag kan stötta henne i både stort och smått. Den kanske största utmaningen just nu är att klura ut vad som smakar gott för henne så hon får äta ordentligt!

Igår gick vi ut med den fantastiska nyheten om att vi väntar bebis i augusti 2020! Jag är så lycklig! VI är så LYCKLIGA! Nu tänkte jag att det är dags berätta om när vi fick vårt plus på stickan 🙂

Det var i november (som många av er reda gissat på efter detta inlägget) som Victor sa att han ville att vi skulle börja försöka få en bebis ❤️ Jag trodde inte mina öron när han sa det, det kändes nästan för bra för att jag skulle hört rätt! Vi har länge pratat om att vi vill ha en bebis och ungefär när i tiden så jag var 100% inställd på att vi skulle vänta till våren. Som jag har längtat efter att det ska bli vår tur att försöka få en liten ”korv” som är hälften mig och hälften honom! Men det var väldigt viktigt och speciellt för mig att dessa orden kom från honom, att det var just nu som han ville att vi ska försöka få en bebis.

Jag slutade med p-pillrena på en gång och eftersom jag precis hade avslutat en karta och haft mens så var det perfekt tajming. Om man slutar mitt i en månad så får man ju oftast en pillermens till, men det slapp jag nu. Jag har hört att det kan gå snabbt att bli preggo efter p-pillerstopp för att kroppen kan bli lite knäpp och släppa både ett och två ägg under en och samma cykel när man slutar med hormoner, men det kan förstås bli tvärtom också. Jag räknade kallt med att det skulle ta 6-9 månader denna gången, även om jag hoppades på att det skulle gå fort, men jag är ju faktiskt inte 25 år längre.

Jag älskar att grotta ner mig i allt vad befruktning och ägglossning heter så helst av allt hade jag velat både tempa och testa med ägglossningstester, men det blir lätt hetsigt då. Jag ville inte att Victor skulle uppleva denna resan som hetsig på grund av att jag drar igång på alla cylindrar med allt vad bebisproduktion innebär, så jag höll mig till att dokumentera känningar, sekret och spottings varje dag och sedan fick naturen göra sitt. Samtidigt som jag försökte tona ner min fascination kring befruktning så ville Victor höra allt om det 🙂 Så även om jag inte försökte ”kontrollera” allt så har jag babblat en hel del 🙂

Jag tror att jag vet ungefär när jag hade ägglossning även om jag inte tempade för jag hade väldigt mycket ägglossningskänningar och tydligt ägglossningssekret. Dagarna efteråt hade jag ömma äggstockar. Det kändes typ som en blandning mellan håll och hugg i båda sidorna när jag andades djupt eller försökte gå snabbt. Två dagar efter ägglossningen kom det blodblandade flytningar vid två tillfällen på två dagar. Jag trodde såklart att det var början på mens, men när det inte fortsatte så började jag hoppas att jag hade ägglossningen tidigare och att detta var en nidblödning (när ägget fäster i livmodern) eftersom det är vanligt. Nu i efterhand tror jag att det var en ägglossningsblödning snarare än en nidblödning eftersom det stämmer med när jag testade positivt på gravtestet. Ägglossningsblödning brukar komma ett par dagar efter ägglossningen.

Veckan efter ägglossningsblödningen testade vi tre dagar med graviditetstest eftersom jag fortfarande trodde att det var en nidblödning som jag hade haft. Alla testerna var negativa så jag förväntade mig att mensen skulle komma. Dessutom fick jag en liten brun spotting, en sån som man brukar få innan mens, men när det efter helgen fortfarande inte kommit nån mens så började jag hoppas igen. Victor la märke till att jag plötsligt hade blivit så varm av mig och att jag svettas i princip varje natt. Jag hade mensvärk varje dag men mensen lyste med sin frånvaro så tillslut kunde vi inte hålla oss längre så jag åkte och köpte nya graviditetstest.

Lucas följde med till apoteket. Han var så nyfiken på vad förpackningen innehöll!

Jag åkte hem och höll mig i 3,5 timme innan Victor kom hem och då testade vi! Vi började med ett billigt graviditetstest som just kommit med posten. Jag kunde knappt tro mina ögon när jag såg dom två strecken dyka upp nästan omedelbart! Jag frågade Victor om han förstod vad det innebar och han svarade:
– Ja, det är väl negativt?!
– Nej, det är POSITIVT, utbrast jag.

Victor var fortfarande osäker och vågade inte ”ropa hej” eftersom strecket på stickan fortfarande var ganska svagt. Jag försökte försäkra honom om att ett streck alltid är ett streck, men för säkerhets skull hämtade vi ClearBlue-testet som jag hade köpt på apoteket och mycket riktigt blev det ett tydligt plus!
– Är det sant?! Är det vad vi hoppats på?
– JAAAA! Vi ska ha en bebis, älskling!

Och så kramades och pussades vi! Såååå lyckliga! Barnen var också med så vi valde faktiskt att berätta för dom. Det finns både för- och nackdelar med att berätta för barnen, men vi bestämde att vi ville involvera dom. Båda barnen har längtat efter ett syskon länge och bara några dagar innan frågade Lucas mig om jag hade en bebis i magen 🙂 Undra om han kände det på sig?

Sååååå lyckliga allihopa! Vilken fantastisk känsla!

Hoppas ni tycker det är spännande att få följa med på denna resa så tidigt i graviditeten 🙂 Vi hade inte kunnat hålla oss längre! Haha! Jag är jättenyfiken på er, är det nån mer som väntar barn eller försöker bli gravida?

Vi har något att berätta som vi haft väldigt svårt att hålla för oss själva ? Nu är det äntligen dags att avslöja vår fantastiska hemlighet! Vår familj växer och blir ännu större, om allt går väl kommer vår efterlängtade bebis i augusti 2020!

Bebisen
Embryot är mellan 2 och 4 millimeter långt, mätt från rumpa till huvud. Det har huvud, bål och ett anlag till hjärta. En del hals och bröstsegment har utvecklats till armar som sticker ut som små knoppar. Snart kommer armarnas skelett att växa fram och nästa vecka börjar benen utvecklas. Denna vecka är både öron- och ögonanlag synliga. Ett anlag till hjärnan börjar växa fram. Med ultraljud kan man redan nu se hjärtat ticka. Hjärtat är inte större än ett vallmofrö!

Du
Du kan ha gått upp eller ner i vikt, beroende på om du har kräkts eller ej. Dina kläder känns för små, brösten känns svullna, du har halsbränna, du känner av trötthet och du kan få förstoppning. De körtlar som ska producera mjölk stimuleras av hormoner som gör att brösten förändras och blir större.

Så här känner jag
Jag mår fortfarande helt okej, inte så mycket symptom mer än att jag är törstig, har molvärk, lite huvudvärk och yrsel då och då. Jag hade nog önskat mig lite mer symptom för jag är väldigt orolig hela tiden, speciellt när det inte riktigt känns att jag är gravid.

Så här känner Victor
Jag känner ingenting annat än omåttlig glädje, lycka och förväntan inför detta fantastiska kapitel i vårt liv, som jag (och inte minst vi båda!) drömt om och väntat på så länge. Samtidigt så är vi försiktigt optimistiska med tanke på att det fortfarande är väldigt tidigt i graviditeten och finns en viss risk för komplikationer, så vi tar varje dag som den kommer.