• Gå i sömnen och äta möglig marmelad

    Jag vet inte hur det kommer sig för jag har inte gjort något särskilt eller sovit speciellt bra, men jag känner mig så pigg och har massor av energi helt plötsligt! När Oliver föddes var jag också så här pigg, men efter det var det några veckor då jag däckade på soffan varje kväll. Nu har det alltså vänt igen och jag sitter gärna uppe sent på kvällarna och skriver här, städar eller grejar med något. Det känns så skönt! Jag har inte känt sån här lust och inspiration på månader! Jag känner mig som mig själv igen!

    Just nu sitter jag här på soffan och skriver medan Oliver ligger i sin vagga i köket och knorrar. Förutom hans knorrande ljud så hör jag då och då Isadora som pratar i sömnen. Nu sa hon ”Fröken, fröken”, men tidigare ikväll hörde Lucas henne sjunga ”sov lilla du” som hon brukar sjunga för Oliver när han är ledsen, vilket han var just då. Hon är så rolig lilla Isadora! Ibland går hon i sömnen också, då kommer hon ner för trappan och säger något osammanhängande, men så fort man säger ”det är natt, gå och lägg dig igen” så vänder hon och går tillbaka.

    Oliver sover bra på nätterna nu så även om jag sovit dåligt så känner jag ingen stress att gå och lägga mig. Igår natt sov han 8,5 timmar i sträck! Anledningen till att jag har sovit dåligt är att jag lagt mig lite väl sent två nätter i rad nu, men i förrgår var faktiskt inte mitt fel, då hade jag otur. Då blev jag nämligen matförgiftad av en marmelad. Det var en ganska så nyinköpt marmelad, högst tre veckor gammal, som vi brukar ha till ostbrickan. Jag åt ganska mycket av den på kvällen och såg först när jag skulle plocka bort att den var full av mögel. Så äckligt! Min första tanke var ”aha, det är därför jag har ont i magen”, men jag trodde inte det skulle bli värre än så. Jag har en ganska tålig mage så jag tänkte inte mer på det, förrän det blev jätteakut till toaletten… Fy alltså! Fruktansvärt, vad kass i magen jag blev! Nu behöver jag inte undra vad som händer om man äter möglig marmelad, nu vet jag.

  • Det värsta med akut kejsarsnitt

    4 dagar efter att Oliver föddes, när vi var på Neonatal, skrev jag ett inlägg som jag inte publicerat än. I det här inlägget tömde jag ut mina tankar och känslor om kejsarsnittet och vad som gjorde att jag mådde dåligt den första tiden efter att Oliver föddes. Nu har jag orkat läsa igenom det och är redo att dela med mig av exakt hur jag kände.

    Jag blev faktiskt inte besviken för att det blev snitt. Jag trodde jag skulle bli det för att jag skulle bli berövad på upplevelsen jag ville ha, men som tur är så såg min hjärna det som en ny upplevelse och en erfarenhet rikare ☺️ Däremot blev upplevelsen jobbig för att det blev mycket oro istället för lycka. Jobbigast för mig var att bita ihop och lyssna eftersom det blev bråttom med snittet (egentligen blev jag ju orolig och ville gråta). Men efter snittet var ändå värst. Då separerades vi och jag fick vänta cirka 30 minuter innan jag ens fick se honom och då fick jag bara ha honom en liten stund på mitt bröst innan vi separerades igen. Victor och Oliver fick gå tillbaka till förlossningsrummet och jag blev körd till uppvaket. På uppvaket sa dom att pappa och bebis skulle komma till mig men det var mitt i skiftbyte så trots att jag påminde om det om och om igen så tror jag ingen ringde till dom. (Efteråt fick jag höra att sköterskan hade ringt på dom, men då hade dom redan väntat på samtalet så länge att dom hade börjat behandla Oliver på förlossningen istället.)

    Barnläkaren letade efter Oliver två gånger i mitt rum innan hon gav upp och gick ner till förlossningen. Det var svinjobbigt. Jag ville inget annat än att få tillbaka känseln i benen så att jag kunde gå därifrån. Det blev inte heller bättre av att hela rummet var helt tomt, ingen var där med mig så jag låg bara och stirrade i en vägg och kände mig tom och likgiltig. Just detta var det jobbigaste på hela förlossningen faktiskt 😢

    Nu efteråt så känns det som att både jag och Victor varit i chock och det var först igår som vi kunde börja återhämta oss känslomässigt. Jag hoppas så innerligt på att bebisbubblan kan få komma nu, trots att den blev fröjd ♥️🙏🏻

    Den här bilden är tagen efter snittet. Jag är tillbaka på förlossningsrummet, men nu är inte Victor och Oliver här längre.

  • Varje dag kan vara den sista här

    Den här helgen blev nästan inget som vi hade planerat, men även om alla planer förändrades på något sätt så blev det en helt magisk helg! På fredagen hade vi planerat att träffa våra älskade grannar, men efter veckan som gått så var både dom och vi ganska möra så vi bestämde oss för att ses nästa helg istället. På lördagen träffade vi svärisarna som åker tillbaka till Spanien nu 😢 Det känns alltid lika sorgligt, även fast vi redan nu vet att dom kommer tillbaka om knappt två månader. När svärföräldrarna var här blev det grillat, aperol spritz och massor av härliga samtal. Det enda som var lite jobbigt var att Oliver hade en dålig kväll och skrek i nästan 3 timmar. Stackarn. Alla turades om att bära på honom, men det var inget som hjälpte helt.

    Igår skulle vi träffat en familj i Falkenberg, men dom blev sjuka och eftersom Oliver är så liten så vågade vi inte chansa. I vanliga fall hade inte en lätt förkylning stoppat oss, men nu vill vi inte riskera något för hans skull, så jag planerade om och träffade min fina vän Eunice och Kenzo istället. Vi hängde i trädgården och det var helt perfekt sensommar väder, inte för varmt, utan bara helt underbart!

    img_7144
    img_7145
    img_7132
    img_7128

    Jag är glad att sommarn håller i sig lite och inte redan är slut eftersom jag inte hunnit njuta lika mycket av sommarn detta året pga att jag varit gravid. Det är ju faktiskt mer eller mindre en pina att vara gravid när det är varmt 😛 Dessutom har jag kommit på att det här faktiskt är vår sista sommar i huset. Ja, och ingen mer vår blir det heller, så varje dag här på altanen kan bli den sista nånsin! Hua, vad sorgligt det känns! Näe, bara för det så MÅSTE jag sitta på altanen varje dag som vädret tillåter. Hoppas det blir en lång sensommar detta året. År 2016 när vi flyttade in här så hade jag shorts till och med den 4:e oktober, det minns jag för det var dagen då vi flyttade hit.

    img_7151
    img_7147
    img_7152

    Minns ni sensommaren 2016?