Jag trodde inte att Victor hade planerat något speciellt på min födelsedag eftersom det också var bebisens beräknade födelsedatum, men på morgonen den 21:a juli, väckte Victor mig och sa att jag skulle ta på mig bikini, en klänning och packa solkräm. När jag kom ner så blev det frukost och under tiden jag satt där och åt så fick jag syn på min bästa kompis Veronica och Maximilian genom fönstret! Först trodde jag att hon skulle vara barnvakt så jag och Victor kunde åka iväg på något mysigt, men hon och Victor hade varit så finurliga att dom hade planerat för tjejmys den här dagen 🙂

Efter frukosten gick jag och Veronica ut till bilen. Jag hade fortfarande ingen aning om var vi skulle, men listade ganska snart ut att vi var på väg till Sankt Jörgens spa 🙂 Väl där blev jag bortskämd så det skrek om det! Vi solade, badade, åt och drack gott hela dagen 🙂 Så tacksam över att jag har en så fin bästis!

Jag hade inga som helst känningar på att det vankades förlossning och var tvärsäker på att jag skulle gå över tiden. Hela graviditeten hade jag dessutom sagt att jag inte ville att bebisen skulle födas på min födelsedag eftersom mina födelsedagar har blivit så roliga sen jag träffade Victor, men framåt slutet var jag sååååå trött på att vara gravid. Jag ville inget hellre än att bebisen skulle komma ut så jag hade precis börjat säga ”hellre på min födelsedag än två veckor över tiden”.

Sista bilden på mig med kanonkulan… alltså herregud vad stor den var!

På Sankt Jörgen spa köpte Veronica ananassmoothie för att driva ut bebisen och vi åt rejäla kräftstjärtsmackor på rågbröd.

Efter lunch när vi tog ett dopp i poolen så kände jag att det vibrerade lite i magen. Det var en jättesvag känsla som påminde mer om hicka än om sparkar och för att vara helt ärlig så är jag inte säker på om det bara var inbillning, men det fick mig i alla fall att fundera på när jag kände bebisen sist. Jag och Veronica började prata om det och jag minns att Veronica sa ”Men du har känt bebisen idag va?”. Jag minns inte vad jag svarade, men efter det började jag bli lite orolig. Bebisen brukade röra sig mindre på förmiddagen, men så här stilla, så här länge under tiden jag vilar? Nej, bebisen brukade ju komma igång när jag låg och vilade på soffan mitt på dagen… Jag började buffa på bebisen men fick inga gensvar alls och inte heller när vi drack en iskall drink. Tillslut bad jag Veronica rucka på huvudet som hos barnmorskan, för då brukar bebisen komma igång. Veronica gjorde det två gånger och efter andra fick jag en spark. Det kändes bra, men det var en tröttare spark än vanligt och när bebisen fortfarande inte kom igång där inne i magen så fortsatte oron att gro.

Klockan 16.00 var vi hemma igen och då la jag mig på sidan på soffan och försökte få igång bebisen, men inget hände. Victor provade också att rucka på huvudet utan något gensvar. Victor hämtade hjärtljudsdopplern som vi använde i början på graviditeten så att vi kunde höra om bebisen levde och det gjorde den, tack och lov! Men jag vet också att det inte räcker att veta att hjärtat slår. En bebis som mår bra ska ha varierande puls, inte en och samma, och det kan vi inte se med vår doppler och bör inte heller bedöma själva. Jag började googla och kom in på Spädbarnsfonden som skriver att man ska åka in för minskade fosterrörelser eller om man inte känner igen bebisens rörelser. Spädbarnsfonden skriver också att det är en myt att bebisen rör sig mindre på slutet för att det är trångt (det stod det i läroböcker förr så inte konstigt att myten lever kvar) och att det finns en massa knep som att dricka kallt osv för att få igång bebis, men att även om bebisen rör sig lite så kan den må precis lika dåligt. Man ska därför lita på sin magkänsla och min sa att vi borde åka in, även om det innebar att behöva avbryta mitt födelsedagsfirande. Klockan var 16.00 och jag hörde mig själv säga att vi måste i alla fall åka in innan kl 19.00 för då stänger dom på Akutmottagningen för gravida och nyförlösta. Precis efter det kände jag vad jag trodde var en spark i sidan av magen och ropade ”NUUU!” till Victor, men bara sekunder senare började det sippra mellan mina ben och jag ropade med förvåning ”ÄLSKLING, MITT VATTEN GÅR!”

Victor satt på fotändan av soffan och hjälpte mig snabbt upp för att undvika att vattnet kom på soffan. Och när jag ställde mig upp så fortsatte det rinna mycket! Men vattnet var inte genomskinligt, det var gult som kiss och ju mer som kom, ju mörkare blev det. Då förstod vi att bebisen antagligen bajsat i vattnet och kanske inte mådde så bra där inne. 16.15 ringde vi upp till förlossningen och 45 minuter senare var vi där.

Fortsättning följer…