Åh herregud! Jag kan inte fatta att det gått 9 dagar sedan jag skrev här sist. Jag som alltid varit så rutinerad och bloggat varje dag, men livet är helt klart intensivare med snart fyra barn. De senaste två veckorna har dessutom varit extrema…!! Jag nämnde ju i ett tidigare inlägg att jag fått pausa en relation som sårar och det har inte direkt blivit bättre. Jag är snarare ännu mer besviken och ledsen och med all rätt för det är verkligen pissigt beteende. När man är i slutskedet i en graviditet som jag är nu, så är man som allra skörast och då ska man kunna räkna med att ens närmaste ställer upp. Nu känner jag mig istället grymt sviken och utnyttjad och vet inte riktigt hur jag ska processa den sorgen. Jag är rädd att det här slutar i en ny förlossningsdepression och bad därför om samtalshjälp, men det var tydligen inte det lättaste att få beviljat så nu orkar jag inte be om hjälp längre.

Jag känner också så här, jag mår i grunden väldigt bra! Visst har jag krämpor, men jag har tre fina barn och en FANTASTISK man och massor av vänner som ger mig energi. Jag har det bra på dagarna och lever det livet jag vill leva. Jag vill bara stänga ute alla problem och dåliga känslor, jag vet att jag förtjänar bättre, särskilt NU.

Under veckorna som har gått har det varit många fler problem. Jag vet inte vad som var jobbigast, om det var att vår källare plötsligt tog in en massa vatten efter att en hantverkare ställt grannens stuprör mot vårat så att det sprutade mot vår källarvägg och vi åkte på en fuktskada. Eller om det var att barnen träffade någon som varit utsatt för coronasmitta hos sin pappa som vill skicka hem barnen till oss ändå. Han menade att han skulle få sparken från jobbet om han var ledig en enda dag (han jobbar 6 dagar i veckan). Jag vill absolut inte få corona i vecka 35, så jag stod på mig och efteråt fick vi veta att barnen suttit på hans jobb till kl 22.00 och att dom inte var hemma förrän 23.00. Stackarna hade knappt hunnit sova för vi fick tillbaka dom kl 7.00 nästa dag, helt utmattade! Det känns också lite jobbigt att inte veta hur det blir för barnen i sommar, deras pappa säger att han ska jobba 7 dagar i veckan. Barnen blev såklart jättebesvikna. Jag har sagt att vi kan vara flexibla om han är ledig någon dag även om det är mitt i veckan, så vi får se om han återkommer med några datum som han kan träffa barnen eller inte.

Ja, som ni ser så är det många störmoment och inte direkt en oxytocin-främjande miljö som jag har omkring mig. Jag hoppas verkligen att vattenläckan var den sista grejen nu och att vi får vara ifred från problem ett litet tag, så att all stress kan lägga sig och att förlossningen kan dra igång av sig själv denna gången. Jag tror nämligen att stressen över att tvingas ta beslut om igångsättning förra gången var det som gjorde att förlossningen inte gick igång. Jag vill inte riskera att det blir så igen.