Idag och igår har jag haft så så så himla ont i mina höfter. Jag tror jag vet varför det gör så mycket ondare plötsligt och allt jag kan säga är att det var värt det 😉 Men det är jobbigt. Jag trodde det skulle vara bättre idag, men icke! Mina veckor är fortfarande väldigt fullspäckade och just nu känner jag att jag egentligen hade velat vara hemma och vila kroppen, men det får vänta till helgen.

Jag har också massor av roliga jobb att göra och det känns sååå sååå himla kul! Under pandemin har jag varit lite orolig för hur det ska gå med mitt drömjobb, men just nu blomstrar det verkligen och ingen är gladare än jag! Det är en mäktig känsla att få jobba med sin hobby och på senare tid känner jag att jag utvecklats så himla mycket i det jag gör 🙂 Jag känner mig så uppfylld!!

Samtidigt som jag känner att jag är på en väldigt bra plats, så tycker jag det är jobbigt med alla känslor just nu. När man är gravid så är det lätt att känna sig sårbar och ett svek tar oerhört hårt och är svårt att skaka av sig. I vanliga fall så har jag kanske lättare att begrava känslor, men just nu så går det nästan inte. Jag är rädd för att bli deppig igen som jag blev när William föddes (pga pandemin) och jag känner att jag inte har så mycket att sätta emot och vissa relationer blir tyvärr för ”toxic”. Ibland hjälper det inte heller att kämpa och försöka lösa det, för det kostar mer än vad det ger i slutändan och jag kan inte betala det priset just nu. Jag behöver prioritera mig och bebisen. Det är jobbigt, men det blev lättare att hantera när jag själv tog kontroll över situationen, istället för att mina känslor ligger i händerna på någon annan.

När jag inte tänker eller oroar mig för problem så känns livet fantastiskt. Jag njuter fortfarande så mycket över att vara hemma med William. Jag känner sån oerhörd tacksamhet och tänker fortfarande att jag aldrig vill lämna bort honom även om jag förstår att den här tiden när som helst kan vara över. Han kommer ju växa och behöva utöka sin värld och det behovet kanske bara ligger runt hörnet. Just nu är det tydligt att han har det bäst hemma med mig, men vem vet vad som händer om en månad eller ett halvår?