• Det här äpplet har inte fallit långt från trädet

    När det kommer till William så känns det som äpplet inte fallit långt ifrån päronträdet så att säga. William är precis som sin pappa med maten och äter verkligen allt. William älskar mat och äter helst samma sak som alla andra oavsett vad det är. Ett annat intresse som han definitivt ärvt från sin pappa är sin fascination för bilar. William kan sitta i köksfönstret hur länge som helst och bara titta på bilar som åker förbi. När vi kommer hem, efter att vi har varit ute, så vill han inte ens komma in ibland för då vill han hellre stå på verandan och titta.

    När han fyllde 1 år köpte gudmor två småbilar till honom och det är hans absoluta favoritleksaker. Det roliga är att han leker riktigt med dom, precis så som man ska leka när man leker med bilar. Gullungen!

  • Utflykt till Kransmossen i Borås med pappa

    Igår var hela familjen och träffade min pappa och hans familj i Borås. Min pappa är äntligen bättre och har fått en pacemaker inopererad så nu ska hjärtat inte sluta slå nåt mer. Lucas är så klok och sa att han tyckte alla skulle få en pacemaker inopererade så att hjärtat inte stannar, men tyvärr finns det ju nackdelar med att leva med en pacemaker också eftersom man blir lite begränsad och inte kan göra allt längre. Men har man problem med hjärtat så är det såklart inte ens en fråga! Vi är så glada att pappa överlevde det här, han har ju varit död tre gånger tekniskt sett, så det är verkligen ett mirakel att han klarat sig undan några men.

    Igår sågs vi utomhus för säkerhets skull. Jag och Victor är fullvaccinerade, men det är ändå bäst att ses utomhus om man kan tänkte vi. Först besökte vi kyrkogården där min farmor, farfar och farbror ligger och så var vi och tittade till gravarna till gamla vänner som gick bort alldeles för tidigt.

    Efter kyrkogården åkte vi vidare till Kransmossen, skogen där min pappa i princip växt upp och där jag också har många härliga barndomsminnen.

    I skogen grillade vi korv och kastade kottar i bäcken precis som pappa gjorde med sin bror när dom var små och som jag gjorde med min pappa och mina syskon när jag var liten. Det kändes fint på nåt sätt, att leka på samma sätt som vi och min pappa gjort som små och nu se mina barn göra det. Pappa sa något om att såna här lekar som att kastar kottar i en bäck och sedan följa efter kotten längs bäcken är lekar som ”dör ut” nu om ingen för dom vidare. Det är ju tyvärr baksidan med teknikens värld.

    Barnen fick också med sig några bitar naturlig bergskvart som finns på Kransmossen. Pappa berättade hur han och hans bror satt och hakade loss bitar när dom var små och än idag så finns det massa sten kvar. Det ser lite förtrollande ut där dom ligger nersjunkna i mossa, men inga lavar växer på dom så dom sticker liksom upp ur mossan.

    Det blev en jättemysig dag, alldeles för kort, men så värdefull! Längtar redan till nästa gång!