Jag har alltid älskat bebisperioden mest och nästan känt en sorg över att barnen måste växa upp så fort. Jag har alltid tyckt att det är så mysigt att amma, bära bebis i min famn, gå på mammafikor och njutit av att strosa runt med bebisen i barnvagnen. Det var den här perioden jag längtade efter mest när jag var gravid med William, men nu känner jag inte alls så längre. Jag antar att det har med pandemin att göra, för det blev ju inte alls som jag planerat, men det är liksom svårt för mig att se vad som är vad. Jag känner det som att jag har förändrats och inte alls uppskattar samma saker som jag gjorde förr. Jag tvivlar på massa saker som för mig alltid varit självklart, t.ex. vad mina styrkor är, vad jag är bra på och vad mina drömmar är. Det är så stora saker att tvivla på så ibland undrar jag till och med vem jag är…

Nu har William börjat gå och en liten personlighet har vuxit fram och jag bara älskar att se hur han utvecklas! Jag känner verkligen glädje i att se världen genom hans ögon och jag tycker att den här perioden som är precis just nu har varit den roligaste i hans liv. Jag känner mig lyckligt lottad över att fortfarande få vara hemma med honom och det känns som jag får en andra chans. Samma sak med Lucas och Isadora, jag har längtat så mycket efter att få vara mer med mina barn och nu känns det äntligen som att jag börjar vakna upp ur min dvala. Jag börjar känna mig lite mer som mig själv. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva, men eftersom jag är extrovert så hämtar jag energi från att socialisera med andra. Att vara hemma så länge utan att träffa andra har varit superdåligt för mig. Den sociala distanseringen har gjort att jag slutit mig, kapslat in känslor, bitit ihop och blivit deppig, men nu ser jag äntligen ljuset i tunneln och jag börjar känna mig som mig själv igen. 

Det var egentligen meningen att det här inlägget skulle handla om nåt helt annat, men jag behövde väl skriva av mig eller nåt. Skönt var det i alla fall att lätta hjärtat en stund 🙂