Efter 11 graviditetstester och 7 dagar försent så kom den där förbaskade mensen tillslut.. Jag känner mig lite lurad av kroppen för så här långa menscykler brukar jag aldrig ha, inte ens efter p-pillerstopp, men jag förstår att det kan vara lite olika med det där. Det som är bra är att jag inte blev så besviken, alla negativa gravtest hade redan gjort att jag fattat att den skulle komma och nu känns det på ett sätt skönt att den är här. Ju senare mensen är, ju längre blir det ju till nästa försök så det kändes bättre att få det överstökat 🙂

De sista dagarna har varit supertuffa. Min pappa har opererats för en förträngning i ett kranskärl och under operationen stannade hans hjärta igen i 5 minuter. I två dygn har läget varit kritiskt men stabilt och därför fick anhöriga komma till sjukhuset. Varje timme kunde vara den sista, men samtidigt var det stabilt och man kunde se små förbättringar hela tiden. Pappa har hittills återhämtat sig bra. Läkarna säger att det är tack vare att han är så stark i kroppen, har tränat mycket och tagit hand om sig. Jag är så stolt över pappa att han tagit hand om sig så bra och jag är säker på att om det är någon som klarar detta så är det han!

Igår kväll kopplade dom bort hjärtmaskinen Ecmo, för att dom såg att pappas hjärta är tillräckligt starkt för att slå själv och idag ska dom flytta honom tillbaka till Borås från Sahlgrenska. Han är fortfarande sövd så nästa steg är att koppla bort respiratorn eller väcka honom med respiratorn, det är inte riktigt bestämt ännu. Jag är såååå glad över att det går framåt och även om jag egentligen vill åka dit så är jag nästan tacksam över att jag inte får komma för det betyder att läget inte är kritiskt längre.

Nu ber vi till högre makter att allt går bra och att vi får behålla pappa i många många måååååånga fler år!

Stackars stackars stackars min lille Lucas! Han har varit hemma sjuk i över 2 veckor och i helgen när han var hos sin pappa sprack hans trumhinna. Älskade lille vän! Jag har haft öroninflammation många gånger, men jag tror aldrig trumhinnan har spruckit. Det måste gjort så ont! Öroninflammation är verkligen bland dom värsta smärtorna jag nånsin haft, tänk då en sprucken trumhinna…!

Nu har Lucas fått antibiotika så nu är han äntligen på bättringsvägen. Fy vilka eländiga veckor detta har varit med sjukdom. Jag hoppas verkligen att det ger med sig nu!

Så här såg det ut i söndags när jag var iväg på promenix och både Lucas och Isadora låg avdäckade i soffan

Det är läskigt hur kort livet känns ibland. Dom tre senaste åren har min familj förlorat nära och kära på löpande band känns det som. Först min mormor som gick bort väldigt dramatiskt och plötsligt i cancer. Sen min morbror som fick en hjärtinfakt veckan innan han skulle fylla 50 år pga samma hjärtproblem som min pappa. Mindre än ett år senare dog min farmor väldigt plötsligt i stor sorg efter att ha förlorat sin son. I början på detta året fick min morfar corona och gick bort. Det har varit flera tunga och hastiga förluster och det gör att jag både känner större respekt för livet men också som att jag inte har nån ”kontroll”. Efter det som hände min pappa så känns det som att vem som helst kan dö när som helst och jag känner mig stressad över att få ut det mesta av livet med var och en av mina nära och kära.

Livet är kort, det är skört och det gör ont. Det finns såklart massor av positivt också, men det gör fasiken ont att bli äldre när nära och kära börjar dö ifrån en. Jag kommer ihåg när jag som 20-åring kände mig tacksam över att ha alla mina far- och morföräldrar i livet och nu är plötsligt allihopa borta och döden kom och naggade på pappas tid här på jorden också. Det känns jobbigt.

Förra måndagen hände något fruktansvärt. Min pappas hjärta stannade och tekniskt sett var han död, men ”bara” i 27 minuter, tack vare den fantastiska personalen på gymmet där han var när det hände. Personalen på Svenssons Hälsocenter i Borås agerade snabbt och räddade livet på min pappa med hjärtstartare och hjärt- och lungräddning.

I flera dagar har jag och min familj hållit andan och bett till högre makter att pappa ska klara sig. Det var inte förrän han kopplades bort från respiratorn och var helt borta från sömnmedel som vi vågade tro på att det faktiskt skulle bli bra. Jag grät av lättnad när jag fick prata med honom och höra att han fortfarande är samma gamla pappa.

Jag känner mig fortfarande chockad över det som hänt. Det gör ont att tänka på att det var så nära att vi förlorade honom, bara 56 år gammal. Jag är så himla tacksam att hans liv gick att rädda och att hans hjärtfel har hittats. Jag vill ha mer tid med min pappa. Jag vill umgås, åka på utflykter, lyssna på häftiga historier och krama honom. Jag är så tacksam över att pappa har fått en andra chans till livet och att jag fått en andra chans till min pappa ♥️ Vi har haft tur!

Jag älskar dig pappa, vi älskar dig ♥️

I våras gick jag Louise (Wanderings) fotokurs för mammor med systemkamera där jag upptäckte en helt ny värld inom fotografering! Inte trodde jag att jag kunde bli så grym på att fota! Jag trodde att min kamera var för dålig och att jag inte hade känsla för fotografering, ack så fel jag hade! Jag lärde mig så mycket i Louise kurs och idag är jag riktigt stolt över mina bilder 🙂

Nu kör minikursen som är gratis igång igen! Anmälan stänger redan imorgon så passa på och anmäl er HÄR!

Det bästa med Louise kurser är inte bara att hon lär ut hur man ska handskas med kameran. Hon lär ut hur man kan använda kameran i vardagen och tillsammans med sina barn utan att skapa en distans. Genom hennes sätt att fota så känner jag mig ännu mer intresserad av barnens vardag och dom små sakerna som dom hittar på som jag annars kanske inte lagt märke till. Vardagen med barnen är liksom mer spännande, rolig och kreativ!

Här kommer en intervju med mig som Louise gjorde, i slutet av videon får ni se några av mina alster 🙂