När jag var 5-6 år investerade mina föräldrar i simskola så när den var dags för simskola i 2:an så var jag en av få som redan kunde simma. Jag flyttades till den stora bassängen direkt, medan mina bästa vän fick traggla på i den grunda barnpoolen ett bra tag innan hon också kunde simma. Jag var duktig på att simma och gick simträning och jag tyckte det var kul. När jag var 7 år konstaterades det att jag hade astma och att jag behövde astmamedicin vid behov och på gympan. Ingen sa nånting om att jag borde ta astmamedicin innan simträningen så jag simmade utan. Jag minns att jag ofta var tvungen att hänga mig på kanten för att det gjorde ont i ”hjärtat” när jag simmade snabbt och hade kroppen under vatten. Det enda sättet för det onda i ”hjärtat” att sluta var att komma upp med överkroppen över vattenytan. Min tränare tyckte att jag var lat, tjatade på mig att rappa på, att jag alltid var sist osv. Jag kom med ursäkter om att jag måste kissa, men gick bara in i omklädningsrummet och duschade tills det onda i bröstet hade slutat. En dag sa min tränare att jag var för dålig för min grupp och var tvungen att gå ner en nivå, vilket innebär att jag fick simma med den yngre gruppen (småbarnen) istället för tillsammans med mina jämnåriga klasskamrater. Skammen var total! Det var bara killar i min grupp och alla gick i min klass, dom slutade aldrig retas, i flera år sa dom att jag var den långsammaste i världen och att det var lätt att klå mig i simning. Det gjorde ont.

Jag får fortfarande ont i bröstet när jag simmar snabbt, men idag vet jag att det är min astma. Tänk om jag vetat det då?! Men jag trodde ju att jag hade ont i hjärtat, det var läskigt och nästan outhärdligt många gånger. Min mamma har också astma och hade säkert förstått vad problemet var om jag hade berättat för henne hur jag kände, men jag gjorde aldrig det. Min tränare hade ju redan nonchalerat mig och mitt problem, barn får inte hjärtattacker så varför skulle jag ha ont i hjärtat? Jag har funderat många gånger på varför jag aldrig berättade för min mamma och kommit fram till att barn inte alltid berättar, inte ens för sin mamma, om en annan vuxen har fått dom att skämmas för något. Tyvärr har min dåliga simlärare påverkat mig såpass mycket att jag slutade simma och dyka. Jag varken vågar eller kan dyka längre och det är något som jag egentligen skulle vilja kunna och har kunnat. Jag lärde mig inte heller crawla för det hann jag inte med eftersom hon nedgraderade mig en nivå.

Nu är det Isadora som går i simskolan och har en usel simtränare. Hon får Isadora att känna sig dålig, som att hon inte kan, istället för att lyfta henne för allt hon redan kan och låta henne växa i det. Problemet är att Isadora har gått på olika simskolor. På första simskolan lärde hon sig självräddning och började med crawl eftersom det är det lilla barnets naturliga simsätt (bebisar simmar ju hundsim). På den andra simskolan så var det bröstsim som gällde och nu blandar hon dom olika simsätten. Isadora kan simma ganska långa sträckor både över och under ytan och hon kan dyka till botten på både djupt (med hjälp) och grundare (helt själv) vatten för att hämta saker på botten. Men när hon simmar så använder hon bröstsim med armarna och crawl med benen. Hennes senaste simlärare retar sig något oroligt på att Isadora envisas med att sparka med benen och vägrade låta henne ha simglasögon som hon alltid fick ha på den första simskolan. Tillslut gick hon med på att inte ha simglasögon, men hon glömmer av att simma bröstsim med benen så sista gången sa simläraren att hon skulle skriva i Isadoras journal att hon inte fick gå i den gruppen igen utan måste gå ner en nivå och simma på grunt vatten för att lära sig rätt med benen. Jag hatar sättet hon sa det på, Isadora tror redan att hon INTE KAN simma pga allt läraren har sagt, men innan vi började på den simskolan så kunde hon simma flera meter och dyka till botten på djupt vatten med en knuff i baken. Hon KAN visst simma! Så nu har jag bokat den första simskolan igen. Jag skiter i att vi får öka över halva stan för det är värt det. Isadora visar nya framsteg varje gång hon simmar med mig. Jag tror på henne och hon litar på mig. Nu gör vi simskolan till något roligt igen 🙂

Om 6 dagar fyller William 1 år och han har alltså varit tandlös tills nu! Men igår och iförrigår bröt dom två första tänderna igenom tandköttet, äntligen! Jag trodde faktiskt att han skulle bli en tandlös 1-åring eftersom jag var det och jag fick ju nästan rätt 🙂 Men det kändes skönt när tänderna äntligen bröt igenom tandköttet. Jag och Victor blev så glada! Det kändes helt underbart att äntligen plocka fram den där tandborsten och borsta dom små tänderna.

Jag tycker inte att William har haft superont av tandsprickningen. Det är klart att vi har märkt att han varit lite mer gnällig, men det har inte alls varit så farligt som jag trodde att det skulle bli. Han har inte heller dreglat så mycket tycker jag. Vi har inte behövt dreglisar eller liknande, men det kanske är mer när dom får kindtänder som dom dreglar så brutalt att man måste byta dreglis flera gånger om dagen?

En dag ungefär en vecka innan tandsprickningen så märkte vi att William inte ville äta så mycket, men dom allra flesta dagar har han ätit som ett matvrak och han har inga problem med att äta bitar trots att han inte haft en enda tand. Han har ätit hela penne ungefär en vecka och jag hinner knappt dela köttbullarna innan han tuggat i sig en halvköttbulle i ett nafs. William kan även bita (dra loss) bröd och äta tärningar av pizza. Han äter i princip allt som vi äter och många gånger mer varierat och med större aptit än sina storasyskon. Han har sin pappa Victors aptit rakt igenom 🙂

Hur många tänder har eller hade era 1-åringar?