Å ena sidan vet jag inte om jag vill skriva det här inlägget överhuvudtaget, å andra sidan behöver jag ”prata av mig”. Många är trötta på pandemin och all negativitet den för med sig, det betyder inte att man ska skita i den och leva som vanligt, men det är inte en lösning och att leka domare och kasta skit. Jag förstår att folk mår dåligt, men det är inte rätt att ta ut det på sina medmänniskor på internet. Jag mår själv dåligt av pandemin och jag får ofta anstränga mig för att inte bli provocerad av saker jag läser på internet, trots att jag vet att det är bättre att scrolla förbi och bespara mig energin. Jag stör mig också på att många tycker att det bara finns ”ett rätt” och att det är dom själva som lever på det enda rätta sättet. Det finns oftast flera perspektiv på situationer och i den här situationen som vi lever i under pandemin så finns det verkligen inte bara ett perspektiv och ett rätt. Vi har alla en personlig kamp att ta oss igenom och behöver göra den på olika sätt, precis som vi sörjer på olika sätt. Det som är rätt för dig kanske inte är rätt för mig.

Jag ser att många tycker att andra borde isolera sig för att dom själva har gjort det. Det har varit diskussioner om vad isolering verkligen är. Enligt vissa är isolering när man inte har varit utanför dörren och inte har träffat någon överhuvudtaget på 1,5 år, i så fall är det ingen här som isolerat sig för det är i princip omöjligt även för våra äldsta och sköraste människor. Jag vill tro att de flesta av oss har ansträngt sig under pandemin och vidtagit de åtgärder som Folkhälsomyndigheten uppmanat till och det tycker jag är bra. Den ansträngningen är något vi ska uppmuntra och känna att vi gjort bra, för utan den så hade situationen i Sverige förmodligen varit värre. Man ska också komma ihåg att total lockdown inte räddade andra länder från smittan, i både Spanien och Italien dog folk som flugor ändå.

Jag kan med gott samvete säga att vi har gjort vårt bästa under pandemin och det är inget som någon kan ta ifrån oss. Vi har tagit vårt ansvar och gjort uppoffringar trots att det fick mig att må dåligt eftersom jag var ensam under väldigt lång tid. Vi har inte belastat vården, spridit smittan eller haft corona och vi kommer vaccinera oss så fort vi får chansen. Jag vet att vi har gjort rätt under pandemin och även om jag inte isolerar mig längre (för det var det sämsta vi gjort) så lever vi definitivt inte som vanligt. Det är ingen som kommer tacka mig för att jag isolerar mig igen och drabbas av en ny depression. Det bästa jag kan göra är att isolera mig med måtta, följa restriktionerna och rekommendationer med rim och reson, helt enkelt.