Lucas var så exalterad över dinovember detta året och hade som sagt tjatat om det i månader redan, men iförrigår fick det hela ett abrupt avslut. Lucas vaknade mitt i natten och kom med andan i halsen in i vårt sovrum och gormade om att han hörde dinosaurierna väsnas därnere. Vi försökte på alla sätt och vis intyga att han bara drömde att han hörde ljud, men han gav sig inte. Dagen därpå pratade vi om det igen och han var fortfarande tvärsäker på att han hade hört ljud. Vi var med en liknande händelse hände året innan också, då han drömde att han blev biten i benet av en dinosaurie, så därför bestämde jag mig för att berätta sanningen. Det är ju verkligen inte meningen att han ska drömma mardrömmar, dessutom är jag ju, i ärlighetens namn, ganska trött i skallen av att både köra dinovember och nissedörr…

När jag skulle berätta så försökte jag först få Lucas att gissa på andra möjliga scenarion till att dinosaurierna rör på sig, än att dom kommer till liv. Jag trodde faktiskt att han hade kommit på mig vid något tillfälle, men det hade han inte så jag blev lite rädd att han skulle bli besviken. Men det blev han inte, han blev snarare fascinerad över att det var jag som hade busat hela tiden! Det var jättekul för nu kunde jag äntligen berätta om alla stollerier som jag hade hållit på med, som t.ex. när grannen trodde jag var galen som klippte häcken med en kökssax mitt i natten samtidigt som jag var kritvit i ansiktet pga ansiktsmask, för att göra det här dino-buset.

Lucas frågade även om nissen var på riktigt och det intygade jag dyrt och heligt. Jag förklarade att han flyttar in för att se om barnen är snälla och förtjänar julklappar på julafton 🙂 Nissen är jag inte riktigt beredd att sluta med än.

När vi kom ut i köket dagen därpå fick vi oss ett gott skratt. Barnen hade busat med resterna från frukosten! Båda två ser nu framemot att göra dino-bus med William när han blir lite större.