Alla gånger jag har varit gravid så har ju förundrats hur det faktiskt får plats en bebis därinne i magen. Det har varit så spännande att försöka lista ut vad som är vad när det sticker ut kroppsdelar och försöka föreställa sig hur bebisen ligger därinne. William låg med huvudet neråt, tittandes åt min högra sida och med ett ben utsträckt mot mitt högra revben under mer eller mindre hela sista trimestern (som jag minns det). Jag hade riktigt ont på slutet och det förstärktes ännu mer under krystvärkarna. Det var som att han låg och spjärna emot för att komma ut. Lille gubben 🙂

När William var två dygn gammal så tog vi den här bilden. Jag tycker riktigt att man kan föreställa sig hur han fick plats i magen även om han förstås låg uppochner 🙂

Det är verkligen otroligt hur fantastiskt kroppen är och att detta faktiskt fungerar! Att man kan göra en liten människa inuti sin kropp och att det enda som krävs är en man och en kvinna. Tänk att det är vi, jag och Victor, som har skapat honom, alltså WOW!

När jag tittar på bilder från graviditeten så kan jag redan sakna lite när han låg i min mage även om jag just nu är mest tacksam över att han är här. Jag njuter verkligen av att få gosa med honom, se lyckan i Victors ögon, storasyskonens glädje och att jag kan röra min kropp som jag vill igen. Men när det kommer till graviditeter så misstänker jag att jag aldrig kommer känna mig riktigt klar. Jag behöver nog bli för gammal för att få barn för att ge upp drömmen om att få uppleva alltihopa igen 🙂