Jag har aldrig haft något att emot att gå över tiden, men som ni redan vet så ville jag absolut inte bli igångsatt och gick därför nästan två veckor över tiden. Jag var övertygad om att förlossningen skulle dra igång när som helst, men jag blev överbevisad gång på gång. Det kändes jättejobbigt och de sista dagarna fällde jag många tårar över att min kropp inte bara kunde göra det den skulle.

Dagen innan igångsättningen, BF+11, så fick jag min fjärde hinnsvepning och eftersom jag redan var öppen 4 cm, hade en mjuk tapp som var 1 cm lång och buktande hinnor så var jag övertygad om att det skulle dra igång. Under dagen kom värkarna igång och var till och med täta, men dom gjorde inte speciellt ont. Tyvärr avtog dom framåt kvällen och jag var SÅÅÅÅ besviken samtidigt som jag ändå kände att jag hade gjort allt jag kunde för att dra igång förlossningen. Efter hinnsvepningen promenerade jag så raskt jag orkade i nästan en timme och efter det höll jag mig upprätt och så bredbent som möjligt. Vi färdknäppade med orgasm, jag dansade, gjorde breda knäböj, guppade på pilatesboll och drack hallonbladste.

Det gick helt enkelt inte att dra igång den här förlossningen för något i världen så dagen innan igångsättningen lämnade det sista hoppet mig. Det låter sorgligt men det blev faktiskt lite av en lättnad att sluta hoppas. Jag trodde ju hela tiden att förlossningen skulle dra igång när som helst, men att sluta tro att den skulle göra det och ställa in mig på igångsättning istället gav mig ett lugn. Dessutom fick jag ett meddelande från min barnmorska på Barnmorskegruppen att hon skulle jobba på förlossningen på lördagen och att hon förmodligen skulle kunna ta hand om vår förlossning om vi ville det. Oj, vad lyckliga vi blev! Det betydde verkligen så mycket för oss att få samma barnmorska som vi haft hela graviditeten. Vilken trygghet!

På lördag morgon duschade vi och gjorde oss i ordning. Jag hade gott om tid att sminka mig, smörja in mig och äta frukost. Det var också en bonus som jag inte hade haft om förlossningen dragit igång spontant. Vi åkte och lämnade barnen till Victors föräldrar och sen åkte vi till förlossningen. Vi var så exalterade när vi gick in genom dörrarna till förlossningen. Det var verkligen speciellt fast på ett annat sätt. I dörren tog vår barnmorska Anna emot oss och visade oss till vårt rum. Jag hade föreställt mig att igångsättningen skulle känns stel, tråkig och steril, men det gjorde den inte. Det var spännande som bara den! Jag blir alldeles sentimental av att tänka på hur bra det blev. Vi hade verkligen roligt under våra timmar på förlossningen. Det var bara den sista 1-1,5 timmen som jag hade riktigt ont. De andra 4,5-5 timmarna var fyllda av skratt, glädje och lycka!

Det räckte inte med att ta vattnet tyvärr, jag behövde även en dos av oxytocindropp för att värkarna skulle bli tillräckligt kraftiga. Jag ville verkligen inte ha det där droppet, men där och då brydde jag mig inte längre. Jag ville bara föda barn!