Imorse när jag vaknade hade jag fortfarande ont i halsen och Lucas nös en gång plus att han var lite snorig så vi bestämde oss för att hålla honom hemma. Ingen av oss trodde att han var sjuk och det märktes ganska tydligt under dagen att han inte är det. Men rådet i Göteborg är att barnen ska stanna hemma vid MINSTA symptom och vi ville inte riskera att göra fel.

Idag har jag haft möte med mitt konsultbolag som gjorde att jag kände mig lite lugnare. Det verkar som att många av oss kommer vara heltidspermitterade i 6 veckor och vi får göra vad vi vill under den tiden, men såklart försöka att undvika att bli smittade. Exakt vad som händer efter dessa veckor vet vi inte, vi hoppas såklart på att få gå tillbaka till våra uppdrag, men annars kan permitteringen förlängas till högst 3 månader. Det kändes tryggt att veta vad vi har för tidshorisont även om det såklart känns lite olustigt med situationen ändå…

Det har varit en ganska tuff dag för mitt i allt så håller Victor på att sälja sin lägenhet och det är ju inte den lättaste marknaden just nu. Ni får gärna stötta genom att dela lägenheten på era sociala medier, ni hittar den HÄR!

Barnen har haft både kul och tråkigt med varandra, syskonkärlek är inte alltid det lättaste. Jag tycker det är så frustrerande när dom två, som man älskar mer än sitt egna liv, slåss. Jag hör mig själv dra in både fredags- och lördagsmyset, men det kommer jag ju ändå aldrig kunna hålla. Jag hatar bestraffningar, det hjälper ändå inte, men hur kan man få syskon att sluta slåss?

Victor fick ju inte följa med till barnmorskan i måndags men han var desto ivrigare över papprena som jag fick med mig hem. Nästan på en gång satte han sig och fyllde i ansökan till BVC som vi vill att bebis ska gå till 🙂 Det kan tyckas vara en liten grej för nån annan, men för mig var detta stort! Det är så tydligt på alla vis att jag inte är ensam om den här bebisen eller något som har med korven att göra 🙂

Men det är inte bara bebisen som jag känner att vi är två om. Victor är superengagerad i allt som rör Lucas och Isadora också. Han har inte missat ett enda föräldramöte eller utvecklingssamtal! För Victor är vi, som är hans familj, allra viktigast och han bryr sig om varenda detalj som händer i våra liv. Jag har aldrig träffat eller känt någon som är som honom. Jag får nypa mig i armen lite varje dag för att veta att jag inte drömmer 🙂 Samtidigt som det enda jag drömmer om nätterna är att jag inte har Victor, att vi aldrig har träffats eller att han dör… :’-( Jag vet precis hur bra jag har det och önskar inget hellre än att livet bara kommer fortsätta så här!