När jag var tonåring skiljde sig mina föräldrar och efter det förändrades julen väldigt mycket. I början delade mamma och pappa på julen, vi tillbringade dagen med mamma och eftermiddag/kväll med pappa. Pappa har alltid ett ganska stort julfirande medan firandet hos mamma är litet. Det blev därför väldigt påtagligt när jag och mina syskon lämnade för att åka till pappa så efter att ha testat det i några år, beslutade vi oss för att stanna hos mamma och fira med pappa en annan dag. Jag tycker att båda uppdelningarna har fungerat, men allra mest önskar jag att vi kunde firat allihopa tillsammans. Om jag hade fått bestämma hade jag gärna haft julfirandet hemma hos mig och bjudit in hela släkten (vi är inte så många), men den önskan kommer förmodligen aldrig gå i upplevelse så jag har slutat att tjata om det nu.

Det jag funderar på nu är hur man bäst delar upp jul när man är nyseparerad och har småbarn. Jag vill ABSOLUT inte att det blir något gnabb på julafton. Julafton ska vara barnens dag och då måste vi föräldrar kunna sätta känslor åt sidan, men jag tror det är bäst om vi inte tillbringar hela julafton tillsammans detta året. Jag läste en artikel med 10 olika sätt att fira jul när man är separerad där en psykolog redde ut fördelar och nackdelar. Det mesta var uppenbart, men jag tyckte ändå att det var bra att läsa eftersom fokus låg på barnen och inte föräldrarna.

I år kommer vi fira jul i Vegby tillsammans med min morfar, moster, mina kusiner, min mamma och syster. Det är helt nytt för oss, men med tanke på det stora hålrummet mormor lämnade i våra hjärtan så kan jag inte tänka mig att fira på något annat vis. Jag vill gärna att Jair träffar barnen på julafton men jag vill inte att barnen ska behöva flänga runt på jul så därför föreslog jag att Jair kommer till oss på morgonen så att vi kan tillbringa förmiddagen tillsammans. Jag tänker att vi kan äta julfrukost och öppna lite klappar innan vi åker till Vegby. Jag tror barnen skulle tycka att det var mysigt och Jair var positivt inställd till förslaget.

Hur firar ni andra som är separerade jul? Och ni som är skilsmässobarn, hur firade ni jul när ni var små? Och hur hade ni helst firat om ni fick bestämma?

Vad pluttiga dom var här, särskilt Isadora, som en liten nallebjörn! Foto: Fotoliselotte

Jag går sönder på insidan, alla mina bekymmer känns plötsligt väldigt små i jämförelse med det som denna familj upplever just nu. Jag fick för några minuter sen ett mail från en pappa som vädjade till mig att hjälpa honom att rädda hans son. Jag kan verkligen inte blunda om det finns en endaste liten grej jag kan göra för att hjälpa till. Denna killen Oscar, 13 år, diagnosticerades med en aggressiv snabbväxande hjärntumör DIPG (DIPG – Diffust Pons Gliom) som bara drabbar en handfull barn i Sverige. Hans föräldrar fick veta att han bara har 9 månader kvar att leva. Det gör ont att läsa och jag tänker genast på min mormor, hon var visserligen gammal, men dog av sin tumör på endast 3 månader. Jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt denna familjen måste må.

Men, det finns en räddning för Oscar! Räddningen finns på en privatklinik i Monterey i Mexiko. Det enda problemet är att behandlingen är dyr, den kostar cirka 150.000 kr var tredje vecka. Oscars liv har alltså ett pris. Om han ska få chansen att leva eller inte handlar om pengar. Familjen behöver hjälp för att rädda sin son och därför vädjar jag till er att hjälpa till med det ni kan avvara. Ni kan läsa mer om Oscars sjukdom i den här artikeln: Cancern hotar att ta Oscars liv

Så här skriver Oscars pappa om sonens situation:

Livet vändes upp och ner och blev en fullständig mardröm. Vi fick beskedet att vår Oscar hade ungefär 9 månader kvar att leva. Vår son,13 år, diagnostiserades den 15 december 2017, på Barnsjukhuset i Lund, med en aggressiv snabbväxande hjärntumör DIPG (DIPG – Diffust Pons Gliom) som bara drabbar en handfull barn i Sverige om året. Det finns inte några behandlingsmetoder i Sverige eller Europa. För att rädda Oscar sökte vi med ljus och lykta efter behandlingar runt om i världen. Vi fann den, men i México. Under 10 månader har han behandlats framgångsrikt med erkända medicinska metoder och godkända preparat.

Om ni kan hjälpa till med några kronor så kan ni göra det via den här sidan: Save Oscar Sajland eller via pappa Görans swish: +46 706 26 54 78

Dela gärna inlägget så att fler får chansen att hjälpa <3

Idag har jag varit och jobbat medan Jair har vabbat. Barnen är på bättringsvägen men inte helt bra än så vi bestämde att Jair ska komma hit och vabba imorgon också. Jag behöver verkligen jobba nu, både för att jag hamnar efter på jobbet och för att jag inte ska drabbas för mycket ekonomiskt. Jag vågar inte ens tänka på hur mycket pengar jag har förlorat i november… Min buffert som jag samlat ihop kommer förmodligen käkas upp pga av all vab och den dumma diskmaskinen som bestämde sig för att ge upp nu. Det känns retligt att den inte gick sönder för 4 månader sen istället, då hade vi varit två personer som betalat. Men jaja, nu får jag koka vatten på spisen och hälla i varje gång jag ska diska, då blir det nästan helt rent… Jag försöker tänka att jag varit med om värre, i Brasilien hade vi ju inte ens varmvatten i kranen så var disken alltid lite flottig… haha!

Just nu känns det som att vi samarbetar bra. Idag pratade vi om barnens julklappar och Jair berättade att han hade köpt alla mina tips 🙂 Det kändes roligt för det jag tipsade om var saker som barnen verkligen hade önskat sig 🙂 Jag hoppas att vi kan planera något bra på julafton också så att barnen får en sån där jul som jag drömmer om att ge dom.

Efter jobbet idag har jag flängt runt mellan massa olika ställen. Jag har varit på nagelsalongen och fixat till en nagel, hämtat inte mindre än ÅTTA gigantiska paket (yes – jag gick loss på black friday!) och åkt ända till Frölunda Torg för att hämta luciagrejer till barnens lussetåg nästa vecka 🙂 När jag kom hem upptäckte jag att jag såklart glömt ett paket, men det får i alla fall plats i bilen. Dom där åtta paketen fick inte plats i min lilla bil så jag fick ta min gamla bil istället. Haha!

Imorgon ska jag jobba över, jag behöver jobba ikapp lite och det är perfekt att göra det på kvällarna eftersom jag oftast är ensam på jobbet då 🙂

Fotograf: Wanderings

Jag tänker ofta på vad barnen kommer minnas av sin barndom. Kommer dom minnas min kärlek och vår kontakt, roliga utflykter, dinovember och den busige nissen? Eller kommer dom minnas rädslan när pappa flyttade och känslorna kring vår separation? Vilka minnen kommer ta över?

Jag minns mycket från min barndom, dom flesta tidiga minnen jag har kommer från när jag var 5-6 år, alltså i Lucas ålder. Jag minns min barndom som väldigt solig, både bildligt och bokstavligt. Jag minns att det var sommar och solsken eller vinter och massor av rolig snö. Vi bodde på en gård med barn i varenda hus som hörde till gården. I mitten av gården fanns en sandlåda, en liten kulle och en stor sten. Här lekte vi barn tillsammans varje dag. När det blev vinter åkte vi skidor från den lilla lilla kullen. Jag lärde mig (helt själv) att stava till ordet ”TRE” i snön på vägen hem från lekis. Jag har några dåliga minnen också som när jag trampade på en geting, klämde huden under halsen när jag skulle knäppa hjälmen själv, skrapade sönder tårna när jag cyklade utan skor och blev jagad av en elak mamma så att jag bajsade på mig. Men i mitt minne var det strålande väder alla dessa dagar också 🙂

Jag minns min barndom som väldigt ljus och lycklig och hoppas innerligt att mina barn ska kunna titta tillbaka på sin barndom med samma härliga nostalgi som jag gör. Jag undrar om dom kommer minnas något alls av den tiden jag och Jair fortfarande var tillsammans? Psykologen som vi träffade sa att barn tar inte skada av själva separationen utan hur föräldrar hanterar och samarbetar efteråt. Jag hoppas att innerligt att vi kommer få det att fungera för barnens skull. Barnen är mitt allt och deras lycka är det som betyder mest för mig här i världen.

Hur gamla var ni när ni började minnas mer?

Fotograf: Wanderings

Inatt gjorde vår nisse sitt första bus 🙂 Det var så kul att se Lucas ansiktsuttryck imorse när han fick syn på vad nissen hade ställt till med. Han hade tagit alla våra skor och ställt upp dom som ett spår som ledde till en snögubbe med stråhatt. Vad som gjorde det ännu mer tokigt var att snögubben var gjord av toarullar målade som en snögubbe 🙂 Haha! I det lilla brevet i postlådan skrev jag att nissen hade hittat på bus och att han undrade om han kunde få hjälp med att städa, som tack för hjälpen skulle barnen få varsin liten present. Lucas skyndade sig att städa upp varenda sko och sen öppnade han nissedörren och ropade tack så mycket för presenten. Lille gubben! Det värmer mitt hjärta att se hur roligt han tycker att det här är 🙂

Lucas var också väldigt fascinerad över att skidorna och skidspåret utanför nissens dörren. Det var en liten detalj som inte fanns där igår 🙂

Det där med en stor sorg i hjärtat som jag inser att det kommer dröja innan jag får fler barn… Jag tror det är rimligt att tänka att jag kommer få en liten trea inom 4-5 år, men att jag skulle hitta en bra man att bygga familj med tidigare än så känns som mission impossible… Jag har hela vinden full med bebisgrejer som jag inte vill sälja, men jag börjar förstå orimligheten i att behålla varenda liten pinal så många år. Grejerna kommer tappa värde och värsta fall bli musätna… Det är bättre att jag säljer dom och använder pengarna till barnens rum istället. Isadora behöver en nya säng och så borde jag göra mig av med hennes garderober och skaffa en byrå istället så att hon får lite mer plats i sitt rum.

Det mesta jag har sparat är saker som går att ersätta och jag kommer förmodligen ha råd att köpa nytt när det blir dags igen. Men det finns en grej som jag ABSOLUT INTE vill sälja och det är min fina barnvagn Joolz Geo… Jag älskar verkligen den vagnen, jag känner mig till och med stolt över att ha en så fin vagn. Åh vad jag önskar att jag kunde få köra den igen 🙁 Det här är så svårt… Men är det värt att spara en vagn så länge? Den är ju från 2015 som 4-5 år kommer den vara 7-8 år gammal. Den kommer definitivt ha sjunkit i värde. och kanske kommer den kännas gammal också och då kanske jag ändå hade velat ha en ny…?

Usch, jag känner mig så deppig av dessa tankar. Jag vill liksom inte släppa taget men faktum är att det är ett helt annat liv som väntar mig dom närmsta åren än det jag själv hade planerat. Jag är inte så snabb i svängarna med att anpassa mig till förändringar, men det kanske är just detta jag borde göra, sälja allt?

Hur ska jag tänka? Vad hade ni gjort? Sparat eller sålt med inställningen att skaffa nytt den dagen det blir dags för bebis igen?

PS. Snälla skriv inte ”Om du ska ha barn igen…” Jag har bestämt mig för att jag själv är bossen över min framtid och vill jag ha fler barn så ska inte detta hindra mig. Det gör för ont att tänka ”om” hela tiden, det känns som att ge upp innan man ens har kämpat.

Vilken jobbig natt detta har varit! Varken jag eller Lucas har fått en blund inatt. Jag har suttit upp och sovit med en hostande Lucas halva natten och resten av natten hade jag två hostande ungar. Det var inte mycket jag kunde göra för att lindra hostan mer än att sitta upp med barnen och ge dom honungsvatten. Jag har nämligen tappat Lucas hostmedicinflaska på det hårda golvet i hallen så hela flaskan gick i tusen bitar, men det hade inte gjort så mycket om jag bara hade haft saft hemma. Stark saft är nämligen lika effektivt som hostmedicin, men inte heller det hade jag 🙁 Stackars barnen, dom hostade så att dom grät, men tillslut somnade vi alla av ren och skär utmattning.

Egentligen skulle Jair vabbat idag, men jag kunde inte ta mig upp i sängen imorse. Dessutom värkte halsen och örat så jag var tvungen att kurera mig själv för att överhuvudtaget bli människa idag. Det får bli en väldigt lugn dag idag och lite senare kommer Jair och löser av mig när jag ska till psykologen…

Jepp, det behövdes en kaffe och lite fika för att väcka liv i denna döing idag…