• Barnen får ta smällen

    Förra veckan var jag full med energi och kände mig starkare än stålmannen, men denna veckan känner jag mig så låg. Det gör ont på mig när det gör ont på barnen, det gör jätteont! Jag var inte beredd på att Lucas skulle bli orolig för att bli lämnad av mig för jag är ju här och visar varje dag hur mycket jag älskar barnen. Men jag förstår att såna rädslor kan uppstå när allt går till som detta har gjort. Om en förälder kan lämna så kan väl två göra det… Stackars barn!

    Jag och Lucas är väldigt nära och jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan honom. Jag känner likadant med Isadora men som tur är förstår hon inte så mycket av det här som Lucas gör. Igår fick jag ett tips av en läsare att testa med en logisk förklaring om hur jag aldrig skulle kunna lämna honom eftersom vi faktiskt suttit ihop när han var i min mage. Jag berättade för honom om hur vi var kopplade via navelsträngen och att han är en del av mig. Han lyssnade intresserat och för att förstärka det hela lite extra sa jag att för mig hade det varit mycket hemskare om han och Isadora flyttade ifrån mig. Jag vet inte riktigt om det är rätt att prata jag-perspektiv här, men jag vill angripa oron han känner från olika håll så att han förstår hur säker han kan vara på att jag alltid kommer vara kvar.

    Idag hämtade Jair barnen på förskolan. Jag tror det är bra att han gör det, gärna ofta nu i början så att dom förstår att han inte har lämnat dom. Det spelar ingen roll vad jag säger tilll dom för dom uppfattar det dom ser och inte det jag säger. Jag har fått kontakten till barnpsykolog nu också. Jag vet inte hur man gör i den här åldern, men just nu är jag inte inne på att han ska prata med en främmande människa. Det jag vill ha hjälp med är hur jag ska hjälpa Lucas. Vad mer ska jag vara uppmärksam på och vad kan jag göra för att hjälpa honom igenom detta på bästa sätt?