Det värsta just nu är helgerna. Vi tvingas tillbringa två hela dagar på samma yta. Han drar sig undan och inget är som förr. Men det känns ännu värre när han går och inte kommer hem förrän tidigt nästa morgon, då känns det som att jag får min sår saltade… Fy fasiken vad det svider… Jag hinner inte ens smälta att det är slut innan… För tre veckor sen hade vi passionerat sex och hoppades på att det skulle bli en bebis – hur kan livet vända så fort?

Denna helgen hade jag planerat full med aktiviter för att distrahera mig, men nu sitter jag här ensam på soffan och gråter. Vi har varit på simskolan tillsammans allihopa men sen stack Jair. Jag tog hand om barnen, ordnade lördagsmys, städade för att distrahera mig själv och läste en lååååång godnattsaga. Barnen låg med sina huvuden på mina armar och kramade mig och jag tänkte ”Nu är det jag och barnen emot världen”. Det kommer bli så, jag inser det mer och mer… Jair säger att han ska ha barnen varannan helg och ibland på eftermiddagar om han hinner och om han hittar ett boende som tillåter barn. Jag hoppas han hittar ett boende hyfsat nära oss så att han kan träffa barnen ofta. Jag har sagt att jag alltid kommer uppmuntra umgänge med barnen och att jag vill att han är med och fira födelsedagar och andra dagar som är viktiga för barnen.

Jag tycker helgerna hemma är väldigt jobbiga just nu. Igår när jag satt och deppade på soffan hörde Antonia av sig och övertalade mig att rycka upp mig för att gå ut och dricka vin med henne. Efter mycket om och men så hängde jag med och det är jag jätteglad att jag gjorde. Det hade varit ännu tuffare att sitta här ensam idag om jag inte hade följt med Antonia igår.

Jag längtar tills allt det här är över…