Fan… det jag skriver nu kanske jag ångrar imorgon, men va fan… Jag har precis bäddat ner mig i vår -min- alldeles nya säng som Jair hjälpte mig att montera. Det kändes helt sjukt att göra det men att veta att den enda som kommer få njuta av den här lyxsängen är jag. Sjukt och sorgligt… Och ännu mer sorgligt kändes det att bära upp alla delar till den gamla sängen till vinden och Jair säger ”jag tar den när jag flyttar”. Det är så jävla kört! Det är verkligen helt slut! Tänk om jag kunde säga något som får den här mardrömmen att ta slut… Hela kvällen har jag velat gå ner till källaren där han sover och väcka honom, men jag vet att han bara kommer bli sur på mig det gör mer skada än nytta.

Livet är så fruktansvärt orättvist ibland. Just nu är jag väldigt ledsen, men jag måste tro att det väntar något bättre för mig, annars hade det här aldrig hänt. Men det här gör såå ont… Jag önskar så mycket att mommo var här nu ?

Jag är ju sån som oftast läser på mycket när det är något jag går igenom. Google är min bästa vän och jag brukar i alltid slänga mig på telefonen för att söka upp information, men inte den här gången. Jag var som uppslukad av chocken och kunde inte ta till mig någon information alls, varken från texter eller från familj och vänner. Nu har chocken lagt sig och jag börjar göra vettiga saker åt min situation, bl.a. läste jag om det jag går igenom. Visste ni att en skilsmässa/separation är en livskris med fyra olika faser som nästan alla går igenom? Jag känner igen både mig och Jair i det faktiskt och det får mig att börja fundera på om detta verkligen var planen, kanske skulle det inte blivit så här?

Chockfasen

Pågår ett kort tid upp till ett antal dagar, vi har svårt att ta in det som hänt, vi vägrar acceptera verkligheten med all kraft vi kan uppbåda. Oförmåga att ta in för mycket information, vi kommer istället behöva återkomma senare, flera gånger eller tom skriftligt. Denna fasen uppstår oftast inte vid ett gemensamt beslut att separera.

Reaktioner

• Skrika, skratta, gråta – check på gråta och nästan skrika
• Uppträda aggressivt
• Upprepa oss gång på gång – jag är nog skyldig till en del upprepande….
• tala förvirrat och osammanhängande
• total likgiltighet
• paralyserad, tyst och orörlig – check på alla tre
• överaktiv – inte många sömntimmar här inte…

Känslor

• overklighet – japp
• frånvaro av känslor
• zombie-tillstånd
• ändrad tidsupplevelse (tiden ömsom går fort alt mycket sakta) – väldigt långsamt…
• superminne (perceptionen skärps när vi är rädda)
• skälvningar, rysningar, illamående, yrsel, snabb puls, fryser alt svettas – JA HERREGUD!
• stark affekt/apati
• panikkänslor – ja massor!
• viljelöshet – ja

Reaktionsfasen

Kan vara i upp till någon månad, vi börjar inse fakta, det är svårt och gör så ont att vi mobiliserar våra försvarsmekanismer:

• Humörsvängningar och mycket känslor av alla slag. Apati ena dagen, stark ilska andra och djup sorg tredje. Även okontrollerade vredesutbrott kan förekomma. – japp
• Regression (bra att veta om barn är inblandade) – vi går tillbaka till tidigare utvecklingsskeden vi blir barnsligare, klängigare och kan bli beroende av andra.
• Förnekelse – Ett normalt sätt att succesivt anpassa sig till nya situationen för att inte drabbas av ångest.
• Försöker hitta orsak – Varför det hände och eventuella skuldkänslor. Man kan tycka sig se personen/personer inblandade i traumat (ex om anhörig dött). – japp

Upplevelser i reaktionfasen:

• återupplevelser och påträngande minnen – japp
• ångest, rastlöshet – japp
• sorg, förtvivlan, depression – japp
• ökad irrabilitet, aggressivitet – japp (men ej aggressivitet)
• skuldkänslor
• sömnproblem – japp
• fysiska symptom som kväljningar, muskelsvaghet, diffus smärta, mag och hjärtbesvär – japp
• isolering
• självdestruktiv (självsvält, alkohol etc)
• starka frihetskänslor

Bearbetningsfasen

Det svåraste är över och denna fas kan pågå i ca 6-12 mån.

• vi börjar sakteliga tänka framåt istället för bakåt
• vi accepterar det som skett
• våra försvarsmekanismer avtar att arbeta och minskar i styrka
• symptom och beteendestörningar som funnits börjar avta

Nyorienteringsfasen

Denna fas har inget avslut

• VI LEVER, om än ärrade
• självkänslan återupptas
• det som hänt kan fortfarande upplevas som jobbigt och smärtsam men vi har lärt oss att vi ÖVERLEVER!

Jag tycker redan att jag har börjat gå över i bearbetningsfasen, men jag kanske bara förnekar en del av mina känslor. Jag vet faktiskt inte, men just nu vill jag inte känna efter. Jag mår lite bättre just nu och har börjat se ljuset i tunneln. Jag vill gärna fortsätta med det så jag vågar inte känna efter för mycket…

Fotograf: www.wanderings.se

Chocken har lagt sig nu. Jag mår inte längre sådär akut dåligt som jag gjorde förra veckan. Dom första dagarna kände jag paniken bulta i bröstet och jag kunde inte släppa tankarna ens för en sekund. Jag analyserade febrilt vad det var som gått snett i vår relation och vilka åtgärder jag skulle ta till för rädda relationen. Jag kunde inte sluta gråta och det kändes som att hela livet var förstört. Jag försökte prata med honom men han ger mig inga svar, ingenting alls. Jag vill veta om han inte kände samma lycka när vi gick på dejt i Italien och hade busigt sex på stranden. Var det bara jag som var lycklig då? Jag tror inte det, men det får jag nog aldrig veta… Det gör ont att minnas Italiens lyckliga stunder nu, det känns som att allt bara var falskt… Jag undrar vad det är för liv jag lever egentligen, är det bara jag som är så blind?

Nyss var vi mitt uppe i bebisverkstan och vi planerade bröllop. Bröllopsplaneringen var det mest jag som skötte tillsammans med Veronica, men bebisverkstan var vi två om. Vi kollade till och med på bil men tackade nej eftersom bilens baksäte var för litet för tre bilbarnstolar. Allt var klappat och klart, jag skulle bara bli gravid och då exploderade bomben. Jag fattar fortfarande inte! Hur gick vi därifrån till hit?

Nu är separationen ett faktum och jag tror faktiskt inte att det blir vi igen efter det här. Vi har haft kriser förr, men inget som varit så här allvarligt. Men vi ska gå till familjerådgivningen imorgon ändå så vi får se om det hjälper oss på traven åt det hållet vi ska oavsett vilket håll det är…

 Fotograf: www.wanderings.se