Usch vilken jobbig dag det har varit. Jag är alldeles matt… Jag jobbade bara halva dagen för på eftermiddagen var det dags för min kära lilla mommos urnsättning. Jag gråter fortfarande, tårarna går liksom inte att stoppa. Jag känner mig alldeles orkeslös, typ som om jag är på väg att ge upp. När jag tänker på det just nu så vill jag faktiskt bara ge upp… Jag är så jävla ledsen. Det här är den största sorgen jag nånsin känt och även om jag vet att det är livets gång så känner jag alla möjliga känslor. Jag tycker det känns orättvist, många gamla lever ju 10-20 år mer än vad hon gjorde. Det är svårt att leva utan henne. Jag må vara stark men ibland känns det bara som att detta var för mycket. Mormor betydde för mycket för mig – sorgen efter henne är så tung att bära. Jag behöver min mommo…

Urnsättningen idag var väldigt fin, men det kändes jättekonstigt att det var min mommo i den där urnan. Det gick inte att förstå samtidigt som det kändes så verkligt när vi satte urnan i jorden. Morfar var så fin, han la sin bukett ovanpå urnan nere i hålet. Mommo hade tyckt om det. Jag ville också lägga mina rosor på urnan samtidigt som jag ville överösa hennes plats med blommor för att visa hur älskad hon är. Jag saknar henne så fruktansvärt och jag sörjer den tid med henne i livet som cancern stal från oss. Det gick så fort, allt kom som en chock för oss…

Det var min mommos önskan att få begravas i en minneslund. Morfar, mamma och min moster hade valt ut en jättefin minneslund. Mommo hade tyckt om den här platsen, jag tycker om den här platsen. Det är en rofylld plats för den sista vilan.

Efter urnsättningen åkte vi hem till morfar och fikade. Det kändes fruktansvärt tomt att mommo inte var med oss. Vi satt på den fina inglasade altanen som hon hade sparat ihop till och byggt precis innan hon dog. Hon hann tyvärr aldrig inviga den.

Altanen har direkt utsikt mot vackra Sämsjön som mommo tyckte så mycket om. Här promenerade hon många kilometer varje dag. Min fina lilla mommo, som hon njöt av livet här.

Jag och Jair har pratat lite om att skaffa en sommarstuga, antingen här eller i närheten av min pappa. Det blir förmodligen ingenting innan bröllopet men vi har länge pratat om ett sommarställe och det skulle kännas mycket värt om vi kunde hitta något i närheten av min familj. Just nu är det bara mamma och syrran som bor nära, resten av familjen bor häromkring… Det gör lite ont att jag inte tänkt på detta tidigare för det var något som min mommo ofta pratade om, att jag skulle bo lite närmre… Men vi har inte haft råd, vi har fortfarande inte råd, men det är ett litet mål för framtiden…

Idag gick vi tillbaka till vardagen igen och jag lämnade Isadora på förskolan för första gången. Det var nervöst, jag var väldigt orolig för att hon skulle bli ledsen. Hon var så gosig mot mig hela morgonen, kom fram och kramade mig helt spontant flera gånger och var riktigt mammig så jag förberedde mig på katastrof…

Vi gick upp tidigt imorse. Jag hade satt klockan på 6.00 men kunde inte komma upp ur sängen förrän 6.17. Jag var verkligen dödstrött! Men det gjorde inget att jag snoozade lite för jag hade förberett allt väldigt noga. Jag hade tagit fram barnens kläder, mina kläder och ställt fram allt som jag och dom skulle ha med sig. Detta gjorde att vi hade gott om tid på oss och vi behövde inte stressa. Min erfarenhet från mina år som mamma har lärt mig att det aldrig aldrig lönar sig att stressa. Barnen känner av det direkt och när dom blir stressade så tar allt mycket mycket MYCKET längre tid!

När vi kom fram till förskolan tog lämningen automatiskt lite extra tid eftersom jag skulle byta ut extrakläderna i facken osv. Lucas sprang in och började leka medan Isadora stod kvar och tittade på mig. Efter en liten stund ville även hon gå in och leka och när jag skulle gå så satt mina barn jämte varandra och byggde med en tågbana. Jag ropade högt ”Hejdå Isadora, Hejdå Lucas” men dom var alldeles för upptagna av leken för att höra vad jag sa. När jag gick därifrån så var det med lättade steg… Så himla skönt att hon inte blev ledsen och vad tryggt det känns att hon har sina trygga storebror på förskolan 🙂

Lucas är verkligen sån där trygg och snäll storebror som alla borde ha. Jag önskar att Lucas hade haft en storebror som han själv när han började förskolan för han fick en så tuff start i förskolan. Det blev många tårar varje dag…

Lucas hade aldrig någon napp så det här med att sluta med napp är en ny erfarenhet för mig. En jobbig ny erfarenhet som jag inte alls vill ta mig an… Isadora är väldigt fäst vid sin napp i perioder och jag ser framför mig att hon kommer gråta ett sånt där olyckligt hjärtskärande gråt och att jag kommer lida tillsammans med henne… Det känns som det kommer bli jättejobbigt!

Jag har tänkt mycket på att sluta med napp nu i sommar, men det har inte känts som det var något bra läge. Vi har ju rest ganska mycket i sommar och det är inte så lätt att göra såna saker när man är ute och reser… Jag funderade också på om vi skulle prova att ge napparna till kaninerna på Liseberg, men Isadora är livrädd för dom så att dom skulle få hennes nappar känns ju ganska orealistiskt… Jag funderar på om vi skulle avvakta till jul och försöka ge napparna till tomten istället, men vi vet inte om vi kommer ha någon tomte i år och om vi har det, så vet vi inte om hon kommer bli glad eller rädd när hon ser honom… Det allra bästa vore om vi kunde ge till en bebis för Isadora älskar bebis och jag tror mycket väl att hon hade kunnat tänka sig att ge bort napparna till en bebis.

I vårt fall tror jag det är en bra tid för Isadora att sluta med nappen under detta året, särskilt eftersom vi vill ha fler barn som kanske kommer ha napp och då blir det nog ännu svårare för Isadora att sluta. Jag har sett flera olika rekommendationerna för när man bör sluta med napp, men enligt Internetodontologi så bör barnet sluta vid 3 års ålder för att nappbettet ska ha en chans att gå tillbaka av sig själv. Jag skrev om det här: När ska barn sluta napp för att inte få nappbett?

Isadora använder i alla fall inte nappen på dagtid längre. Jag började med att vänja bort nappen på dagen när hon fyllde 1 år, men hon får den fortfarande om hon ska sova middag. När vi går på utflykter tar jag aldrig med nappen för hon sover inte på dagen längre, om hon mot förmodan vill sova så får hon göra det utan napp. Hon blir jätteledsen men eftersom vagnen oftast rullar på utflykterna somnar hon efter en stund.

Hur gamla var era barn när dom slutade med nappen? Och hur gick det till?

Jag kikade nyss på väderleksrapporten och det ser ut att bli en regnig vecka. Jag antar att grillförbudet kommer hävas under veckan, men om det inte blir någon sol så kommer vi antagligen inte grilla ändå, i alla fall inte denna veckan. Jag tycker det känns som hösten knackar på dörren nu och sommarn är förbi, men jag hoppas ändå på någon mer solvecka eller allra helst en solhelg. Visst hade det varit underbart med lite sensommarvärme?

Vi har faktiskt inte grillat alls mycket denna sommarn. Vi grillade mest innan semestern för sen när vi kom hem från Italien så var det ju grillförbud. Detta är bilder från vår grill den 2:a juni… Vi har alltså inte brutit mot förbudet!!

Fotograf: www.wanderings.se

Vi har bestämt att vi inte ska resa någon mer stans detta året men jag kan inte hjälpa det, jag har redan börjat drömma om en ny resa. Det hade ju varit underbart att få åka iväg nånstans och samla lite D-vitamin i vinter… Drömma kan man alltid göra, men sen kanske det inte blir nåt ändå. Det vore ju ganska skönt om vi kunde sparat ihop till det där bröllopet under hösten och våren så att vi kan planera bröllop med pengar vi faktiskt har och inte pengar vi beräknar kunna spara ihop. Dessutom har vi sagt att allt vi sparar nu som inte behövs till bröllopet kommer gå till en bröllopsresa, förhoppningsvis en lång och exotisk sådan 🙂

Ska ni resa nånstans i höst/vinter? Om man vill ha sol och bad, men det inte får kosta så mycket, var är bäst att resa då?

Nu är semestern helt slut och imorgon är det dags för barnen att gå tillbaka till förskolan *snyft* Jag känner mig verkligen inte det minsta glad över att börja lämna dom på förskolan igen, men nu är det som det är… Jag är i alla fall glad att vi har haft en så fin semester, verkligen en semester att minnas 🙂

En väldigt kul grej med barnen nu är att det man gör med dom är saker dom minns, kanske ända tills dom blir vuxna. Isadora kanske inte minns ännu, men Lucas minns saker som hände för både 1 och 2 år sen. Jag blir lika glad varje gång som Lucas berättar om något semesterminne eller någon annan kul upplevelse som han minns att vi har gjort. När vi bor på hotell brukar han alltid fråga om vi ska ha hotellmys för det hade vi nämligen när vi både på hotell förra hösten. Jag laddade upp med chips och choklad och satte på en film på min dator och det var en upplevelse som Lucas minns än i dag 🙂

Jag hoppas att Lucas kommer minnas denna sommarn för det kommer definitivt jag göra! Den startade extremt dåligt, full av sorg, men även om sorgen inte går över så bjöd semestern på mycket glädje och familjetid.

Igår ringde jag till BVC där Isadoras behandlande läkare finns för att fråga om hennes kortisonkräm, Emovat. Vi har fått en ordination på 5 dagar och därefter nedtrappning av behandlingen under 9 dagar. När jag läser på FASS står det att krämen ska användas med stor försiktighet på barn, normalt inte mer än 7 dagar. Jag ville fråga om det, men också prata om att vi inte märker någon skillnad sen vi började använda krämen. Igår var det 4:e dygnet sen vi började med krämen och då borde vi märkt skillnad om den fungerade, men det har vi inte gjort. Visst, prickarna läker långsamt, men inte snabbare än med Mildison som vi hade förut. Dessutom så vaknade hon på morgonen och grät om att få smörja in sig eftersom prickarna kliade så mycket. Vi har alltså varken sett effekt på kliet eller på läkningen när vi använt den starkare kortisonkrämen.

Jag fick prata med en sköterska som sa att då fungerar inte kortisonet eftersom det är något annat som är problemet. Hennes förslag var att ta en paus och låta huden vila ett par dagar och sedan behandla med Kortimyk som är en kortisonkräm som även är svampdödande. Hon menade på att det kan vara svamp i såren och att det är därför det kliar ändå. Men nu är jag inte beredd att testa mer på min dotter så jag bad om en läkartid för att få en remiss till hud. Jag vill veta vad det är hon har och få en diagnos på det – det kan jag väl kräva? Är det någon som vet vad för undersökningar som man kan förvänta sig hos hudläkaren? Finns det tester man kan ta eller tittar dom också bara på prickarna och gissar på vad som kan hjälpa?

Jag är livrädd för att problemen ska eskalera om vi slutar smörja henne. Just nu har vi ganska bra kontroll över prickarna och med lite tur kanske dom försvinner om några veckor, men helt utan lindring för kliandet kommer aldrig gå så nu har jag beställt Tea tree essential oil och sheasmör som jag har fått tips om från er läsare. Tea tree olja ska vara väldigt bra mot kliande insektsbett och ha god läkningsförmåga. Sheasmör påskyndar också läkningen och är anti-inflammatorisk, bakteriedödande och går att ta direkt på sår och torr hud. Jag är väldigt tacksam att det finns så många som engagerar sig och kommer med tips på saker som kan lindra och hjälpa Isadora. Jag kan inte testa allt samtidigt, men jag lyssnar på er och tar till mig. Hoppas detta hjälper nu!