Hemma från jobbet pga dödsfall

Idag fick jag permission från jobbet. Jag visste inte att man kunde få vara hemma från jobbet med full betalning när någon nära har gått bort, men tack vare ett tips från en läsare så kunde jag vara hemma idag utan att förlora pengar. Det var faktiskt väldigt skönt att få vara hemma själv en stund. Det har varit alldeles tyst i huset så jag bara vilat, tittat på TV och försökt samla mina tankar. Ibland gråter jag, men det verkar som att tårarna börjar ta slut nu. Jag tror att man kommer till en viss punkt när  kroppen inte orkar gråta mer, men jag är fortfarande lika ledsen. Fortfarande lika deppig och trasig. Lilla mommo ♥

På mitt jobb får vi en dag permission vid dödsfall och ytterligare en dag permission vid begravning. Jag tycker att det är bra att jobbet ordnar med detta, men en dag räcker inte om man ska ordna med begravning etc också. Min mamma, moster och morfar håller på att fixa med det nu. Dom har bokat tid hos begravningsbyrån och idag tittar dom på minneslunden där mormor ska ligga. Jag har blivit erbjuden att vara med och planera begravningen och på ett sätt vill jag gärna vara med, men på ett annat vis känner jag att jag inte orkar. Jag funderar på vad mormor hade velat att jag skulle göra, men jag vet inte svaret… Jag tror att hon skulle tycka att det är bra att jag är hemma om jag känner att jag behöver det.

Jag läste på Begravningssidan att det finns en lag som säger att man har rätt till ledighet från arbete när en nära anhörig går bort. Det är obetald ledighet som gäller men många arbetsgivare beviljar även upp till 10 dagars permission (dvs. betald ledighet). Vem som anses vara nära anhörig regleras ofta i kollektivavtalet. Det vanligaste är att maka, make, sammanboende, registrerade partner, barn, barnbarn, syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar och svärföräldrar räknas som nära anhörig.

Mitt i sorgen och i mitt ledsna blogginlägg som jag sitter här och skriver så knackar det på dörren. Jag ser genom köksfönstret att det står en okänd människa som står på min trapp. Han har blommor i famnen. Jag öppnar dörren och blombudet förklarar att någon har skickat blommor till mig, när jag läser på kortet ser jag att det är från mina kollegor på jobbet! Alltså TACK! Hur omtänksamt?! Blommor läker inga sår, men jag måste säga att det betyder väldigt mycket att veta att andra tänker på mig och familjen när vi är mitt uppe i en så här tung sorg. ♥ Det känns som vi inte är ensamma…

När jag träffade sjukhusprästen i lördags så pratade vi om mina barn. Hon sa att man ska använda barnen för att känna glädje och för att hålla sig på banan. Hon berättade att barnen kommer behöva köttbullar, pannkakor, bada och läsa sagor även om mormor inte finns mer och att barnen är ett bra hjälpmedel för att sorgen inte ska bli helt förlamande. Jag vet inte vad som är rätt eller fel, men när jag mådde dåligt efter missfallet så berättade jag för min psykolog att jag samsov med Lucas för att jag kände tröst i att ha honom nära mig. Jag tyckte det var skönt eftersom jag somnade utan gråt när jag låg jämte honom, men det tyckte inte min psykolog var bra. Hon blev nästan lite upprörd när jag sa det. Hon menade på att jag belastade Lucas med min sorg och att han kunde känna skuld och förpliktelse att trösta mig (läs blogginlägget: Att gråta framför sitt barn). Jag fick enorma skuldkänslor och gjorde allt jag kunde för att dölja min sorg. Jag kände mig som den hemskaste mamman i världen som gråtit framför min 2-åring 🙁

Nu har jag inte dåligt samvete längre, nu vet jag att det är bra för barn att se att vuxna också kan bli ledsna, men att dom kan bli glada sen igen. Jag är alltid noga med att berätta varför jag är ledsen så att barnen inte missförstår och tror att det är deras fel. Barnen har sett mig väldigt ledsen dom senaste dagarna. Mina känslor svänger snabbt från glad till ledsen och jag kan inte kontrollera gråten, den kommer ofta plötsligt.

Jag känner mycket glädje i mina barn. Jag tänker på hur tufft det hade varit att förlora mormor om jag inte hade dom som distraherade mig. Det hade nog varit mycket svårare. Barnen får mig ändå att kliva upp, ofta med ett leende eftersom dom är så gosiga på morgonen. Det är lättare att somna med Lucas vid min sida som ibland ligger och klappar på mig med sin lena lilla hand. Att förlora min mormor är det tuffaste jag nånsin varit med om, men jag tror det hade varit ännu tuffare om barnen inte fanns.

Det var inte lätt på jobbet idag. Jag kände mig helt off och det märktes. Jag är normalt den där tjejen med det stora leendet som livar upp och frågar alla hur dom haft det i helgen. Idag var det tvärtom, obehaglig tystnad. Istället för att snacka en stund vid kaffemaskinen så skyndade jag mig därifrån så fort min kopp kaffe var klar. Jag undvek att prata så långt jag kunde för om någon hade frågat mig om jag hade haft en bra helg så hade jag börjat storgråta. Jag isolerade mig en stund, jobbade bort det viktigaste och sen skickade jag ett mail till chefen och frågade om det var okej om jag jobbade hemma resten av dagen. Det var såklart okej.

Just nu känns det bra att jobba och vara sysselsatt med något, det enda som känns väldigt jobbigt är att vara bland människor. Jag vill vara själv och gråta när jag behöver gråta. Jag kommer inte komma igenom detta om jag ska hålla inne mina känslor och spela ”teater”. Jag vet att man får vara ledsen och att alla på jobbet kommer förstå om jag berättar, men jag kan inte berätta utan att börja gråta och det är jobbigt att gråta på jobbet.

Idag skickade jag ett meddelande till mormor på Facebook. Jag vet att hon aldrig kommer att läsa det och jag kommer aldrig få svar på mitt meddelande, men ändå tittar jag efter då och då om hon har läst det. Min lilla mommo ❤ Jag saknar henne så fruktansvärt mycket! Jag önskar att jag kunde få mer tid med henne, men samtidigt är jag oerhört tacksam för att jag fick träffa henne i fredags. Jag hann säga allt som jag behövde säga, allt det som var viktigast och hon hörde mig, hon svarade mig. Hon vet hur mycket jag älskar henne, hon vet hur mycket jag saknar henne och hon vet att hon alltid kommer fattas mig. Min lilla mommo ❤

Här är några bilder på när Isadora målade teckningen som mormor fick på sjukhuset. Mormor skulle älskat dom här bilderna 🙂 Hon skulle förmodligen blivit full i skratt när hon såg hur koncentrerad Isadora var och att vilken liten kladdmaja hon är. Mormor är nämligen precis som Lucas, hon har aldrig gillat att bli kladdig 🙂

Den här helgen har varit olidligt tuff. Smärtan jag känner är förlamande och jag vet inte hur jag nånsin kommer känna mig hel igen. Min mormor var en av dom närmaste människorna i mitt liv. Hon har alltid stått vid min sida och ställt upp för mig när jag har behövt. Vi har alltid haft nära kontakt och pratats vid fler gånger i veckan, men när hon blev sjuk så kunde hon inte prata i telefon mer. Sjukdomsförloppet gick otroligt fort, bara två månader från den upptäckta cancern tills att hon dog. Under den här tiden träffade jag inte henne eftersom vi var oroliga för smittorisken som skulle förhindra hennes enda chans att få cellgiftsbehandling. Ingen visste att hennes cancer skulle sprida sig så snabbt och att detta skulle bli hennes sista helg. Det gör så ont att jag inte fick mer tid med henne, men det hade känts ännu värre om jag hade smittat henne med nån dagisförkylning och därmed hindrat henne från att göra cellgiftsbehandlingen. Åh, lilla mommo! Jag hoppas att du har det bättre nu! ❤

Jag hade egentligen tänkt jobba hemifrån idag för det känns väldigt tungt att gå till jobbet nu. Mitt ansikte är svullet och rödgråtet och jag är inte säker på om jag kommer kunna hålla tårarna inne, men tyvärr hade jag glömt laddaren till jobbdatorn på jobbet så jag ”måste” dit en stund i alla fall… Men jag kommer gå hem och jobba om det känns jobbigt att sitta på kontoret.

Det här har hänt så snabbt. Jag har inte alls hunnit med. Jag har inte hunnit förbereda mig och jag vet inte vad jag ska säga till barnen. Jag har förklarat för Lucas att gamlamormor är väldigt sjuk och det var då han pärlade en stjärna och Isadora målade en teckning, men jag har inte sagt något om döden. Jag vet inte om dom har pratat om döden på förskolan eller vad som händer efteråt. När vi var på sjukhuset igår visade min moster två barnböcker som handlar om döden. Min spontana tanke var NEJ, jag kan inte berätta för barnen att gamlamormor har dött. Lucas kommer få mardrömmar. Jag vill skydda honom mot smärtan som jag känner, men när min moster sa att man måste berätta var hon tagit vägen så förstod jag att jag måste säga något. Men aj vad ont det gör. Jag ville ju bara att hon ska leva. Jag ville inte säga att gamlamormor har dött och flyttat till himlen. Jag vill hon ska vara kvar här med mig 🙁 Jag är så ledsen, jag kan inte sluta gråta, tårarna fortsätter att rinna och verkar aldrig ta slut ?

Tidigare idag förklarade jag för Lucas att gamlamormor är så sjuk att hon kommer dö. Hon kommer hamna i himlen där hon inte kommer vara sjuk mer. Lucas ville att jag skulle visa himlen där gamlamormor kommer bo men då förklarade jag att vi inte kan se henne för att hon blir osynlig för oss. Lucas började fundera lite på om han själv kommer dö också (jag visste att den frågan skulle komma), jag svarade att han inte skulle oroa sig för att han kommer leva 100 år till. Lucas verkade nöja sig med det svaret men svarade att han tycker att det här är en jobbig tid. Jag instämde… Den här tiden är verkligen jobbig ?

Nu har jag berättat för Lucas att gamlamormor inte lever mer, att hon är i himlen. Det är overkligt för honom. Han ser att jag är ledsen och vet inte riktigt vad han ska känna tror jag. Jag ska låna dom här böckerna på bibblan så att jag kan läsa för barnen. En vän till mig, Maja, tipsade också om en bok som heter ”Adjö, herr Muffin” som jag ska kika efter också. Tack!

Nu har min lilla mormor somnat in, precis när det slutade regna och solen tittade fram. Det känns så overkligt. Jag sitter och tittar igenom fotoalbum och minns roliga minnen vi har tillsammans. Jag tittar i hennes och min Facebook-konversation och läser hennes sista meddelanden om och om igen samtidigt som jag inser att nu blir det inga fler… Jag gråter… Jag tittar på vloggen jag gjorde i Vegby i höstas där mormor pratar rätt in i kameran för ovanlighetens skull. Mormor har aldrig gillat att bli fotad eller filmad, men här pratar hon verkligen rätt in i kameran. Jag lyssnar på hennes röst, ser hennes varma skratt och saknar henne tills det känns som mitt hjärta ska gå i tusen bitar. Fy vilken smärta :’-( Jag känner mig alldeles trasig inombords. Min älskade lilla mommo! Vila i frid ❤

Jag och min fina lilla mommo i stugan i Flen ❤

Det första jag gjorde när jag vaknade imorse var att ringa mamma för att fråga hur det går för mormor. Mamma och min moster har sovit på sjukhuset inatt. Mormor har slutat att svara på tilltal så det går bara att se lite grann på tungan att hon försöker svara. Hon är så sjuk min lilla mormor 🙁 Hon har fått morfin och lugnande för att kunna somna in utan smärta. Vi förväntar oss inte att hon kommer att vakna igen ? Det här är det tuffaste jag nånsin varit med om… Att stå maktlös bredvid och inte kunna göra något, samtidigt som saknaden brinner i bröstet trots att personen fortfarande är vid liv. Jag är så glad att jag fick träffa henne i fredags för då svarade hon mig fortfarande. Det hade varit mycket tuffare om jag inte fått säga mitt hejdå. ?

Men ärligt talat så känns det som att jag aldrig kommer bli hel igen. Det gör så jävla ont! ??

Vi är på sjukhuset tillsammans med mormor. Jag vet inte hur länge vi har varit här men länge, halva dagen. Mormor är riktigt dålig, mycket sämre än igår. Igår var hon svag men blev märkbart glad när jag kom. Hon tittade på teckningen och stjärna som Isadora och Lucas hade gjort. Men idag har hon knappt öppnat ögonen. Sjukhusprästen har varit här och vi alla inser att vi står inför slutet. Det här är verkligen bland det värsta jag har varit med om. Min älskade lilla mormor 🙁