• Fixa sig på salong – jobbigt eller underbart?

     – Inlägget är reklam för MEDS och innehåller annonslänkar –

    Idag har jag varit och fixat mina naglar igen! Jag har inte fixat naglarna sedan i höstas eftersom dom blev så tunna och korta efter flera månader av gellackbehandling. Men nu har dom äntligen vuxit till sig och är riktigt tjocka och fina tack vare vitaminerna som jag käkar. Det var kul att få träffa Heidi (min nagelteknolog igen), hon är så himla gullig! Tidigare tyckte jag att det var väldigt jobbigt att gå till salong och fixa saker som att klippa håret, naglar eller fransar, men jag förstod inte varför jag tyckte att det var så jobbigt. Min kompis Jacke i Brasilien tyckte nog att jag var lite konstig när jag sa att jag inte gillar att gå till salong, hon är nämligen precis tvärtom – hon älskar att bli behandlad som en prinsessa. Det låter så lyxigt när hon säger det, men själv känner jag mig bara obekväm, varför? Jo, nu har jag nog kommit på varför!

    1. Jag vill inte behöva ringa och boka tid, jag tycker att det är SKITJOBBIGT att ringa och så föreslår personen i luren en tid och så passar kanske tiden mig halvbra men jag säger ja ändå för att jag skäms över att säga nej hela tiden. Samma sak är om jag ska ringa och avboka eller boka om, fy farao vad jobbigt! Det bästa är om det går att boka på nätet 🙂

    2. Det måste vara enkelt och snabbt att ta sig dit. Helst ska salongen ligga nära hemmet eller nära jobbet och det ska vara lätt med parkering. Om jag verkligen måste kan jag ta bussen eller spårvagnen men i så fall får det inte vara några byten för att komma fram till salongen för då orkar inte jag.

    3. Personkemin måste stämma! Jag har haft en fruktansvärd upplevelse hos en nagelteknolog och även blivit illa behandlad av frisörer. En gång sa en frisör att jag såg ut som en snopp i huvudet (!!!) och en annan sa till mig att Boråsare var knäppa. Hon visste inte att jag kom från Borås men ni kan förstå att det inte blev så trevlig stämning efter det… Men jag har också haft massor av gulliga frisörer där personkemin verkligen stämt, men än så länge har jag inte hittat någon i närheten av där vi bor.

    Jag tänker att jag kanske inte är ensam om att tycka att det tar emot att gå och klippa sig eller fixa naglarna? Eller så kanske jag är helt ensam om alla mina ”ångestmoment”? Är det någon som känner igen sig?

    Jag är i alla fall väldigt glad att jag har hittat en nagelteknolog där allt stämmer, rätt personkemi, nära hemmet och lätt att boka 🙂

  • Allt smakade skit i 9 månader

    När jag var gravid med Lucas hatade jag mat. Jag mådde aldrig illa, men ganska tidigt i graviditeten började jag tycka att allt smakade illa. I början åt jag ändå, men ju längre in i graviditeten desto värre blev det. Värst var det på slutet när hungern smärtade i magen men ändå så var det så svårt att äta. Mitt problem var att jag inte klarade av lagad mat. Jag fick kväljningar när jag åt och fick  för mig att maten smakade för mycket av nånting. Fisk smakade för mycket fisk, köttfärsås smakade för mycket tomat och sushi var helt fruktansvärt. Jag hade alltid ÄLSKAT sushi, men det var inte förrän jag blev gravid med Isadora som jag började gilla sushi igen (3 år efter Lucas föddes). Jag tyckte att allt smakade skit och jag åt enbart av två anledningar – slippa svälta och för att ge mitt ofödda barn näring.

    På slutet av graviditeten så lagade Jair samma mat i 3 veckors intervaller. Varje dag i 3 veckor åt vi samma mat – kan ni tänka er vad fruktansvärt?! Dessutom förbjöd jag Jair att fråga mig om maten imorgon. Jag ville inte tänka på mat, om en mat funkade så ville jag inte prova nåt annat. Det mesta vi åt på slutet var något med köttfärs för det var det enda som inte smakade för mycket köttfärs! Haha! Vi åt spagetti och köttfärssås i 3 veckor, lasagne i 3 veckor och tacos i 3 veckor. Ni skulle sett mina kollegor på jobbet när dom såg mina matburkar varenda dag. Jag skämdes över att dom tittade så för det kändes som jag läskade dom. Det var till och med en kollega som sa ”Det bästa man kan ha i lunchlådan är tacos, då blir alla så avundsjuka och tittar”. Jag tyckte inte alls att det var bra, jag skäms när folk stirrar på mig när jag äter och vill helst ha så lite uppmärksamhet kring min mat som möjligt. Men jag vande mig tillslut, nu skäms jag inte längre över att ha med tacos till jobbet.

    Varför sitter jag och skriver om det här nu då? Jo, för jag hade nämligen tacos till jobbet idag och det fick mig genast att minnas graviditeten med Lucas 🙂 En så himla konstig graviditet egentligen. Det lustiga var att när han kom ut så återvände min matlust direkt vid första tuggan från maten på BB. Men det som är ännu mera knäppt är att Lucas är exakt som jag var när jag var gravid med honom. Han har alltid haft svårt för lagad mat och får för sig att maten smakar dåligt av olika anledningar trots att han gillat den tidigare. Jag undrar vad som kom först i det här fallet, hönan eller ägget? Var det jag som fick honom att tycka så här om mat eller var det han som fick mig att tycka illa om mat? Det verkar ju onekligen som att det hänger ihop på nåt vis, eller vad tror ni? Bara en olycklig slump?

  • Barn på begravning – ja eller nej?

    När jag var liten gick min gamlafarfar, gamlafarmor, gamlamormor och gamlamorfar bort. Jag har träffat allihopa, vissa träffade jag oftare än andra och jag minns dom allihopa, än idag. Jag var i skolåldern när dom gick bort så även om jag fortfarande var ett barn så var jag inte för liten för att gå på begravning. Men mina föräldrar beslutade ändå att lämna mig och mina syskon hemma medan dom åkte på begravning. Jag känner att dom gjorde helt rätt, i alla fall i mitt fall. Jag har aldrig varit ledsen för att jag inte var med på begravningen, men det kanske var för att jag inte stod så nära. Den jag stod närmast var min gamlamormor, jag minns än idag hur ledsen jag var när hon fick sitt cancerbesked. Fy 🙁

    Nu funderar jag hur jag ska göra på min mormors begravning. Ska jag ta med Lucas? Jag tänker inte ta med Isadora, hon förstår inte det här. Hon panikgråter varje gång hon ser mig gråta så det skulle bara bli plågsamt för både henne och mig. Men hur blir det för Lucas? Kommer det bli bra eller dåligt för honom att vara med? Om jag går på min första känsla så vill jag inte ta med honom, men nu känner jag mig kluven… Blir det lättare för honom att förstå vad som har hänt om han följer med?