Idag ska jag åka på utbildning till krockskyddinstitutet i Linköping tillsammans med Axkid! Jag har längtat efter det här väldigt länge, såpass länge att jag knappt vågade somna igår pga rädslan att försova mig! Jag är väldigt intresserad av barnsäkerhet och vill lära mig så mycket som möjligt och hoppas på att kunna förmedla det jag lär mig till er läsare. Bilbarnstolar och barnsäkerhet är något som jag tyckte var svårt och krångligt innan jag blev ambassadör för Axkid. När jag blev ambassadör så fick jag en rivstart in i världen av bilbarnstolar och plötsligt kändes det varken svårt eller krångligt längre. Jag bestämde mig då för att jag ska skriva om allt som ni läsare kan tycka är svårt eller krångligt. Jag vill att min blogg ska hjälpa alla som tycker det är här är krångligt och det är också därför som jag skriver om skillnader mellan bilbarnstolar och vilka regler och riktlinjer som gäller. Om det är nånting som ni undrar så är det bara att kommentera 🙂 Jag svarar alltid på alla kommentarer!

Om ni undrar något om krockar, krocktester eller liknande så ska ni passa på att bomba mig med frågor idag! Idag kommer jag träffa människor som är experter på allt vad krockar heter!

Bild från kick-offen för snart 2 år sen

Just det! Imorgon ska jag till Krocktestinstitutet i Linköping med Axkid. Om ni har några som helst frågor angående krockar, krocktester, bilbarnstolar etc så ska ni passa på att ställa dom nu på en gång! Jag kommer få tillfälle att både fråga Axkid och experterna som arbetar på krocktestinstitutet så det är bara att bomba mig med era frågor 🙂

PS. Köp inte bilbarnstolen på bilden!

Snart är det dags Barnsäkerhetens Dag som anordnas på förskolor runt om i Sverige i samarbete med Volvia. Förra året marscherade cirka 47.000 förskolebarn för sin rätt att sitta baklänges i bilen till minst 4 års ålder (men helst ännu längre). Jag och barnen marscherade också, vi anordnade till och med en egen baklängesmarsch i Slottsskogen tillsammans med ett gäng vänner. Detta året har jag och Malin fått uppdraget av dra ihop en ny Baklängesmarsch och vi vill bjuda in ER!

Barnsäkerhetens Dag är egentligen den 3:e maj, men jag och Malin kommer ha smygpremiär och köra vår baklängesmarsch redan på onsdag nästa vecka, alltså 25:e april! Vi har ett begränsat antal platser så det är först till kvarn som gäller. Anmäl er genom att maila till emma@pasmallen.nu

Datum: 25:e april
Tid: 11.00
Plats: Slottsskogen

Alla barn kommer få reflexvästar och pysselböcker!

Marschen går ganska snabbt så vi kommer vara klara senast 11.30. Efter marschen hoppas vi att ni vill vara kvar och hänga med oss 🙂 Om det är fint väder så kommer vi vara på lekplatsen, men om det är dåligt väder så går vi någonstans och fikar 🙂

Hoppas att ni kan komma!

Isadora har väldigt långt hår för att bara vara två år! Hennes hår bara växer och växer och nu når det en bra bit ner på ryggen. Ja, det når åtminstone ner till halva ryggen! Jag vill gärna lära mig att fläta hennes hår mer än med vanliga flätor så jag ska försöka ta tillfället i akt att lära mig av Ian.

Häromdagen flätade Ian flera inbakade flätor på Isadora. Hon såg riktigt cool och sportig ut den lilla gumman 🙂

Det känns som att Isadora kommer ha sin fasters hårkvalitet. Jair syster har fantastiskt hår som växer som ogräs! Jag önskar själv att jag hade hår som växte så snabbt och med sån kvalitet, men mitt hår har förmodligen redan nåt sitt maximum. Jag tror aldrig att det kommer bli längre än så här, men jag har inte gett upp helt än 🙂

Jag kom hem strax innan klockan åtta idag och är nu helt slut! Jag har varit på möte i Borås hela dagen och sen åkte jag raka vägen till sjukhuset och besökte min älskade mormor som är sjuk. Jag saknar henne så mycket att det värker i hjärtat och jag önskar inget hellre än att hon blir frisk illa kvickt!

Just nu sitter jag på soffan helt själv. I vanliga fall hade jag passat på att blogga, men idag känner jag att jag har inte lust att skriva något så jag ska ta en paus ikväll och kollar på en film istället. Jag ska se Mean Girls 2 och äta löskokta ägg och edamamebönor med flingsalt – mums! Ja, alltså jag äter inte bönorna ihop med äggen utan var och en för sig, perfekt kvällsmys mitt i veckan 🙂

När jag pratade med min syrra häromdagen så kom vi in på den där situationen man hade när man var liten när man fick sitta kvar på kompisens rum medan han/hon åt middag med sin familj. Jag hade nästan glömt bort den biten av min barndom och blev helt nostalgisk, samtidigt som jag började fundera på om det verkligen går till så överallt? Om det inte går till så i alla familjer så är jag nyfiken på om det kan ha med klasskillnader att göra och om man verkligen gör så i alla kulturer, eller är detta typsikt svenskt? Är det så här fortfarande eller var det mer så när jag växte upp? Kommer jag vilja göra så också eller kommer vi bjuda kompisen på middag? Vad är era erfarenheter och hur gör ni?

Jag växte upp i en medelsvensson familj och jag minns att jag hade kompisar som fick sitta på rummet och vänta medan jag åt, men en del kompisar fick vara med och äta ibland. Jag minns även flera tillfällen då jag fick sitta på rummet och vänta medan min kompis åt middag. Jag kan förstå situationen om man har flera barn och alla har varsin kompis för då kan det snabbt bli många som ska äta om man ska bjuda alla, men om det bara är ett barn extra, då räcker ju oftast maten tänker jag…? Jag tror inte att vi kommer göra så i vår familj, jag tror vi kommer låta kompisen/kompisarna vara med och äta, men det kanske också beror på hur ofta barnen har kompisar hemma? Jag vill kanske inte att vårt hem förvandlades till ett fritidshem eller så kanske jag vill det? Det kanske är skönt att veta vad ungarna håller hus och vilka dom umgås med? Det kanske är ett jättebra sätt att hålla sig nära barnen när dom växer upp?

När jag var tonåring så var vårt hus ett fritidshus, då var alla välkomna hem till oss och ibland hade jag hela mitt rum fullt av madrasser för att mina kompisar skulle få plats att sova över. Min mamma och pappa var världens coolaste! Mamma hjälpte till att sminka oss, körde oss till discot och hämtade oss efteråt. Alla mina kompisar älskade mina föräldrar och jag älskade att hade så coola föräldrar 🙂

Det här blev ett inlägg med en massor av frågor och frågetecken, men detta är verkligen något jag är nyfiken på. Hur gjorde er familj när ni var små och hur gör/kommer ni göra med era barns kompisar?

Fotograf: www.wanderings.se